/
sjukhus /
4-bäddsrummet.
Dörren som för ett par månader sedan dök upp så fort jag skulle sova och så fort jag vaknade på natten det var Neurokirurgavdelningens dörr som spökade. Direkt till höger då man kommer in på avdelningen är dagrummet man går till för att äta då man orkar det.
Innanför det ett rum där man får komma in på och bli inskriven, ta blodprov och få venkateter, sjukhusarmbandet runt handleden mm.
Det har alltid varit personal som är gjorda för det jobb de gör. Så gulliga och omtänksamma och jag hoppas jag får en repris på det.
Längst ned på vänster sida på avdelningen finns ett fyrbäddsrum som blir mitt tillfälliga hem ett tag.
Jag har legat på två av de fyra platserna i det rummet och jag vet precis hur det känns att komma in där. (en av operationsgångerna fick jag ett eget rum för Elin var med endast tre månader gammal och första operationen var på ett annat ställe)
Ställ in väskan i skåpet vid sängen, lägg det man vill ha framme på sängbordet/vagnen, sätta sig på sängen, få info om vad och när saker ska hända och vänta på klartecken att jag kan gå från avdelning, te x gå ut och äta som vi gjort två av fyra gånger, innan man ska vara tillbaka.
Det brukar kännas som sista måltiden. Inte för att jag tror att jag aldrig mer ska äta men utan för att stämningen är tryckt.
I rummet kommer det att ligga tre andra patienter. Någon har nyss opererats och sitter eller ligger där med huvudet i bandage. Någon sover, sköterskorna kommer ofta och fyller på med smärtlindring, frågar om de vill ha något att dricka och äta. Någon annan sitter och läser eller ser på tv, Det har hunnit gå några dagar sedan deras operationer så de är lite piggare.
En annan kan, som jag nyss ha kommit dit. En av dem kanske snart ska rullas iväg till operation och man hör deras oro genom deras andetag. Det okända som ska hända med en rädsla för vad som komma skall eller som jag med en medvetenhet för vad som komma skall. Vilket som är bättre det vette sjutton.
Efter operationen är det såklart intensivvårdsavdelning innan man körs till detta rum igen.
Näst senaste gången blev jag kvar på 4-bäddsrummet kvar totalt 15 dygn, senaste gången en vecka. Då var det inte en lika stor operation så jag blev piggare mycket fortare. Vad som gjorde att jag var kvar så länge juni 2011 vet jag inte, antar att smärtan inte gav sig. Nu vet jag såklart inte om det blir ca en vecka eller längre, det återstår att se.
Igår då jag kom hem på kvällen stod ett brev till mig på köksbordet. Mitt hjärta gasade på så hjärtslagen kändes i öronen. Men det var inte operationstiden, väntan fortsätter.
//Helena
Innanför det ett rum där man får komma in på och bli inskriven, ta blodprov och få venkateter, sjukhusarmbandet runt handleden mm.
Det har alltid varit personal som är gjorda för det jobb de gör. Så gulliga och omtänksamma och jag hoppas jag får en repris på det.
Längst ned på vänster sida på avdelningen finns ett fyrbäddsrum som blir mitt tillfälliga hem ett tag.
Jag har legat på två av de fyra platserna i det rummet och jag vet precis hur det känns att komma in där. (en av operationsgångerna fick jag ett eget rum för Elin var med endast tre månader gammal och första operationen var på ett annat ställe)
Ställ in väskan i skåpet vid sängen, lägg det man vill ha framme på sängbordet/vagnen, sätta sig på sängen, få info om vad och när saker ska hända och vänta på klartecken att jag kan gå från avdelning, te x gå ut och äta som vi gjort två av fyra gånger, innan man ska vara tillbaka.
Det brukar kännas som sista måltiden. Inte för att jag tror att jag aldrig mer ska äta men utan för att stämningen är tryckt.
I rummet kommer det att ligga tre andra patienter. Någon har nyss opererats och sitter eller ligger där med huvudet i bandage. Någon sover, sköterskorna kommer ofta och fyller på med smärtlindring, frågar om de vill ha något att dricka och äta. Någon annan sitter och läser eller ser på tv, Det har hunnit gå några dagar sedan deras operationer så de är lite piggare.
En annan kan, som jag nyss ha kommit dit. En av dem kanske snart ska rullas iväg till operation och man hör deras oro genom deras andetag. Det okända som ska hända med en rädsla för vad som komma skall eller som jag med en medvetenhet för vad som komma skall. Vilket som är bättre det vette sjutton.
Efter operationen är det såklart intensivvårdsavdelning innan man körs till detta rum igen.
Näst senaste gången blev jag kvar på 4-bäddsrummet kvar totalt 15 dygn, senaste gången en vecka. Då var det inte en lika stor operation så jag blev piggare mycket fortare. Vad som gjorde att jag var kvar så länge juni 2011 vet jag inte, antar att smärtan inte gav sig. Nu vet jag såklart inte om det blir ca en vecka eller längre, det återstår att se.
Igår då jag kom hem på kvällen stod ett brev till mig på köksbordet. Mitt hjärta gasade på så hjärtslagen kändes i öronen. Men det var inte operationstiden, väntan fortsätter.
//Helena