/
Allmänt /
Blev liggandes på vägen vid gårdagens anfall.
Igår efter anfallet i stallet var jag ganska mosig men efter ett par timmars vila tog jag mig ut på promenad med Ture.
(Bilden är från förra vintern då det var MYCKET mer snö än idag).
Han är en av våra hästar och han är opererad och ska promeneras minst 3ggr/dag. Mockade hans hage och fixade lite på gården. Att få hålla på med detta gör att mina tankar flyr från det tråkiga om är runt oss just nu.
I söndags såg både Elin och Alexander när jag fick anfall när vi var hos min mamma på kalas. Måndag, tisdag och onsdag då Elin kom hem från skolan har hon frågat mig:
- Mamma. har du haft något anfall idag?
När jag svarade:
: Nope inte idag, då har hon gjort tummen upp. När jag kom hem på onsdag kväll fick jag säga att jag tyvärr haft anfall. Vi döljer inget för barnen utan tycker det är viktigt att de vet vad som händer då det är något som hela familjen påverkas av.
Igår kväll var jag för mosig för att fixa middagen så det fick bli: Bara svenskt kött i våra hamburgare, Max-mat till middag. Efter det åkte vi till skyttelokalen där Alexander har träning. På lördag är det dags för hans första tävling
i stående men han ska tävla både stående och sittande. Jag hoppades, för hans skull, att han fick ett positivt resultat på träningspasset så att han går in positivt i tävlingen.
Elin och Patrik gick en sväng med Kiwi när jag och Alex gick upp i lokalen.
Alexander trivs på skyttet, han blir alltid glad där och han älskar det han gör. Han började med att ta fram sitt vapen och förbereda träningen. Bytte om och tog på sig kläderna som han har då han skjuter stående.
(sen går han som en vaggande pingvin i stel jacka, byxor och de platta skorna =))
Jag kände att jag fick EP-känningar men försökte pressa bort det. Alex gick till bordet längst in i lokalen som han gillar att sitta/stå vid då han skjuter. Jag pratade lite med de andra som var där men kände då att det kom över mig mer. Gick lite åt sidan och kollade på Alex när han förberedde sig. Då kom det och det gick inte att stoppa. Jag hann tänka att jag tänker fan inte få det härinne och störa de som sköt och stjäla uppmärksamheten från dom. Jag sa lågt till Alex:
-Jag känner av det. Jag går ut.
Jag kände hur hjärtat slog hårdare och andingen ändrades. Jag kom ut och andades stora djupa andetag men det stoppades inte. Jag hörde dörren bakom mig öppnas och ut kom Sara som vet att jag vill vara lite ifred då det kommer så hon sträckte fram en näsduk eftersom tårarna hade börjat komma, och tog sedan ett tillbaka och så brast det. Jag satte mig på huk och tårarna vällde ut och hulkandet ökade, men det är inte jag som gråter, det är epilepsin( det som sitter i huvudet där det inte ska, retar känslocentrat och det är det som gör att tårarna kommer. Jag styr inte över tårarna, andningen eller knipandet med ögonlocken. Efter ett tag kom Patrik och Elin tillbaka med Kiwi efter promenaden och samtidigt lugnade sig anfallet. Jag fick hjälp upp från hukandet och trodde det var klart men ack vad fel jag hade.
Det började om. Benen kändes svagare och jag kom längre och längre ned, sedan bar inte benen mer utan jag fick hjälp att lägga mig på sidan på marken. Det konstiga är att jag vet vad som händer, hör nästan allt men kan inte styra över något. Epilepsin tar över!
Att ligga på marken vid -+0 grader var kallt så efter ett tag började jag huttra och när anfallet slutade fick jag hjälp upp och in i bilen.
Tanken som slog mig det var att Alexander var därinne och kanske sköt dåligt för att han tänkte på vad som hände där ute. Men jag hade fel för han sköt personbästa =)
Efter några minuter känns det som vanligt förutom att tröttheten kommer.
För en-två månader kunde väl ingen tro att det skulle vara en daglig återkommande sak att mina anfall skulle komma oftare och oftare, på de mest konstiga ställen där jag är.
Nästa helg ska jag och tävla och tänker inte låta skiten stoppa mig!!!
(Bilden är från förra vintern då det var MYCKET mer snö än idag).
Han är en av våra hästar och han är opererad och ska promeneras minst 3ggr/dag. Mockade hans hage och fixade lite på gården. Att få hålla på med detta gör att mina tankar flyr från det tråkiga om är runt oss just nu.
I söndags såg både Elin och Alexander när jag fick anfall när vi var hos min mamma på kalas. Måndag, tisdag och onsdag då Elin kom hem från skolan har hon frågat mig:
- Mamma. har du haft något anfall idag?
När jag svarade:
: Nope inte idag, då har hon gjort tummen upp. När jag kom hem på onsdag kväll fick jag säga att jag tyvärr haft anfall. Vi döljer inget för barnen utan tycker det är viktigt att de vet vad som händer då det är något som hela familjen påverkas av.
Igår kväll var jag för mosig för att fixa middagen så det fick bli: Bara svenskt kött i våra hamburgare, Max-mat till middag. Efter det åkte vi till skyttelokalen där Alexander har träning. På lördag är det dags för hans första tävling
i stående men han ska tävla både stående och sittande. Jag hoppades, för hans skull, att han fick ett positivt resultat på träningspasset så att han går in positivt i tävlingen.
Elin och Patrik gick en sväng med Kiwi när jag och Alex gick upp i lokalen.
Alexander trivs på skyttet, han blir alltid glad där och han älskar det han gör. Han började med att ta fram sitt vapen och förbereda träningen. Bytte om och tog på sig kläderna som han har då han skjuter stående.
(sen går han som en vaggande pingvin i stel jacka, byxor och de platta skorna =))
Jag kände att jag fick EP-känningar men försökte pressa bort det. Alex gick till bordet längst in i lokalen som han gillar att sitta/stå vid då han skjuter. Jag pratade lite med de andra som var där men kände då att det kom över mig mer. Gick lite åt sidan och kollade på Alex när han förberedde sig. Då kom det och det gick inte att stoppa. Jag hann tänka att jag tänker fan inte få det härinne och störa de som sköt och stjäla uppmärksamheten från dom. Jag sa lågt till Alex:
-Jag känner av det. Jag går ut.
Jag kände hur hjärtat slog hårdare och andingen ändrades. Jag kom ut och andades stora djupa andetag men det stoppades inte. Jag hörde dörren bakom mig öppnas och ut kom Sara som vet att jag vill vara lite ifred då det kommer så hon sträckte fram en näsduk eftersom tårarna hade börjat komma, och tog sedan ett tillbaka och så brast det. Jag satte mig på huk och tårarna vällde ut och hulkandet ökade, men det är inte jag som gråter, det är epilepsin( det som sitter i huvudet där det inte ska, retar känslocentrat och det är det som gör att tårarna kommer. Jag styr inte över tårarna, andningen eller knipandet med ögonlocken. Efter ett tag kom Patrik och Elin tillbaka med Kiwi efter promenaden och samtidigt lugnade sig anfallet. Jag fick hjälp upp från hukandet och trodde det var klart men ack vad fel jag hade.
Det började om. Benen kändes svagare och jag kom längre och längre ned, sedan bar inte benen mer utan jag fick hjälp att lägga mig på sidan på marken. Det konstiga är att jag vet vad som händer, hör nästan allt men kan inte styra över något. Epilepsin tar över!
Att ligga på marken vid -+0 grader var kallt så efter ett tag började jag huttra och när anfallet slutade fick jag hjälp upp och in i bilen.
Tanken som slog mig det var att Alexander var därinne och kanske sköt dåligt för att han tänkte på vad som hände där ute. Men jag hade fel för han sköt personbästa =)
Efter några minuter känns det som vanligt förutom att tröttheten kommer.
För en-två månader kunde väl ingen tro att det skulle vara en daglig återkommande sak att mina anfall skulle komma oftare och oftare, på de mest konstiga ställen där jag är.
Nästa helg ska jag och tävla och tänker inte låta skiten stoppa mig!!!
Ha en bra fredag allihopa =)
/ Helena