/ operera /

Kunna prata eller inte det är frågan?

Ibland då man fått se och höra verkligheten i saker och ting då tar det ett tag innan man har hunnit smälta allt. Det känns som att det börjat bli mjukare nu, inte helt smält men jag kan tänka på lite utan att det känns som att trycket över bröstet ökar.

I tidigare inlägg skrev jag att jag var ganska säger på vad läkaren skulle säga då vi sågs i korridoren på Neuromottagningen i onsdags. Och visst det stämde:
-Helena Bergström, sa han då han kom gående in i väntrummet.
-Ja, svarade jag och gick mot honom med handen framsträckt och tog i hand.
Jag tittade på honom och vände sedan blicken mot Patrik och sa:
-Min man Patrik, samtidigt som de sträckte händerna mot varandra. Läkaren vände sig om och började gå mot hans rum i korridoren och såklart gick vi efter. Efter ett kort tag sa han:
-Vi har träffats förr.
-Ja, blev mitt svar, 2011.
-Just det, svarade han och sedan gick vi tysta i korridoren till rummet som var längst bort till höger.
Tur att jag, sedan tidigare (2011) och av ”känslan” jag hade nu, kände att han känns otroligt vänlig och säker på honom själv (utan att näsan var i luften) då vi gick där. Hade han känns som en stroppig, okunnig karl som tog mitt besök där som att jag var där för att jag hade nageltrång, då hade jag stannat vid dörr två i korridoren och vänt om.
Klev in i rummet och det första jag såg var såklart dataskärmarna med röntgenbilder med min hjärna. En stor bild på den ena och sex små på den andra. Jag har sett dom så många gånger förr och har lika svårt, då som nu, att förstå vad som är vad tills förklaringen kommer.

Vi pratade om hur det var nu, han visade på bilderna vad som sågs där nu och vad som bör komma att hända.
Tårarna kom snabbt då han frågade hur jag mår idag.
Jag har sagt till Patrik otaliga gånger att jag mår väl inte så djävla dåligt. Och frågan är om jag gör det? Är det som är idag något som jag inte kan leva med?
Har jag det så jobbigt att alternativen jag fick under detta möte med Magnus Olivecrona skulle vara något som gör att jag mår bättre.

Riskerna med att opereras är inget att jämföra med något jag tidigare haft i sjukdomsväg:
Tappa talet(största risken), rörelsen i högerarm och sekundär risk för att minnet skadas.

Det jag har att fundera på känns svårt!

/Helena