/ Hälsa /

Mer medicin och fler anfall?

I tisdags fick jag ett samtal från Umeå men jag hade lika gärna kunnat vara utan det. Det var han som är epilepsispecialist och han har hand om min medicinering. Jag har sagt att jag vägrar att ha kontakt med Sunderbyn angående detta då jag har för många dåliga erfarenheter av detta ställe. De har te x missat min tumör tre gånger genom åren. En gång då jag fick en bula från insidan i skallen, några månader efter senaste operationen, sa dom att de ville inte skicka hem mig utan de ville skicka hem mig med ambulans till Umeå dagen efter. Ett klokt beslut förvisso, hellre vara försiktig och att de inte låtsades kunna om det som hänt, men då jag anlände till Umeå dagen efter tog de blodprover direkt.
-Men de har tagit prover i Sunderbyn i morse och de skulle skicka svaret på dessa till er, sa jag.
- Vi vill ta egna blodprover här för vi litar inte på Sunderbyn, fick jag till svar.
Alltså fler än jag som inte litar på dom.

Denna man som ringde har jag pratat med förr. Han har en röst och ett handlande som är segare än segt. Han sa att vi pratat förr, och det stämmer. Jag frågade snabbt om han hört något från neurokirurgerna men det hade han inte. Fan! Jag vill ha det beskedet...eller inte.
Till slut frågade han om min medicindos och hur det gick med anfallen och efter det tyckte han att jag skulle höja min dos ytterligare.
Skit också...jag åt redan12 tabletter om dagen men nu ska det upp till 16 tabletter om dagen.
Mer än så fick jag inte ut av samtalet.
Jag höjde dosen på tisdag kväll och jag tar mina tabletter klockan nio på morgonen och kvällen.
På onsdag kväll då vi satt och kvällsfikade vid ca 21.30-22, då jag nyss tagit kvällsdosen, kände jag hur min tunga domnade bort. Jag sa det till de andra och sen minskade domningen. Men det varade bara ett tag för sen satte det igång igen. Domningen i tungan ökade och anfallet kom.
Patrik ser mina signaler på att de är på gång och försöker snabbt fixa det som behövs för att göra det "bekvämt" för mig. Barnen ser också detta och flyttar sig ofta från rummet då det händer. Hunden Kiwi hade lugnt flyttat sig närmre mig och tittat lugnt upp mot mig då jag fick anfallet.

Fredag fm satt jag och tog det lugnt och soffan och åt frukost. Jag kände hur mina armar kändes tunga men jag kunde lyfta dom. Efter ett tag blev fler kroppsdelar tyngre och snart kändes hela kroppen som sten. Jag ropade på Patrik som satt och jobbade på kontoret och han kom till vardagsrummet på en gång. Ja sa att armarna vägde massor och det blev bara mer och mer. Anfallet ökades. Gråten tog över och jag grät mer än någonsin tidigare. Högt som bara den och okontrollerat, Vet inte hur länge det fortsatte. Patrik torkade tårarna och jag vet att han är där och jag hör ibland vad dom säger men kan inte visa att jag är med förrän anfallet klingar av.
Jag kände hur en liten hand torkade mina tårar och det var Elin som satt vid kortänden på soffan och hjälpte till att ta bort tårarna.
Patrik frågade om jag var med och jag kunde tittat upp igen men det skulle jag inte gjort för då började det om igen. Ännu mer gråt och ännu högre denna gång. Jag nästan skriker, eller det kanske jag gör, de vet bara de som står bredvid. Gråten tog över så totalt att jag trodde jag skulle bli medvetslös.
Som tur var blev jag inte det men det tog ett tag innan jag var "tillbaka" . Jag kände hur jag fick en kram. det var Alexander som lutade sig fram och gav mig den.
Resten av dagen var jag så känslomässigt tom och trött. Jag vilade några timmar men gick sedan ut för att få tänka på något annat. Hästarna ger mig mycket avslappning och får mig att tänka mindre på det jobbiga.

/Helena