hjärntumör...igen.blogg.se

När midsommar 2011 passerat och det gått några veckor sedan operationen den 7/6 hade jag piggnat på mig ganska bra. En morgon då jag vaknade och smög mig upp för att inte väcka Patrik, skulle jag gå ut för att fodra de hästar vi hade hemma. En del var på bete, både av våra egna och alla inackorderade så det var inte något stort och tungt jobb.
Varje kväll innan jag la mig lindade jag skallen med bandage för att jämna ut trycket från vänstersidan. Jag brukade då, och fortfarande, oftast ligga på höger sida då jag sover och smärtan på operationssidan gjorde att det ännu inte var aktuellt att ens försöka ligga på vänstersida med skallen. Jag hade, och har fortfarande, huvudänden på sängen upphöjd. Då hade jag 1 dubbelvikt madrass under bäddmadrassen och även en filt som gjorde att jag kom högre upp med skallen. Det var också för att trycket inte skulle bli för stort då jag låg rakt. Idag har jag klossar under benen i huvudänden på sängen så att jag slipper få en bruten linje i midjan/höften för i längden är det inte skönt att ha.
När jag stigit upp och rörde på mig kände jag att det var något som kändes konstigt i tinningen/pannan på vänster sida. Jag struntade i det och tänkte att det var säkert inget, tog bort bandaget, tog på mig kläder och gick ut mot stallet. Tog 2 eller 3 höpåsar och gick mot hagarna. När jag böjde mig ner för att lyfta upp påsarna, som jag ställde på en pirra för jag fick inte anstränga mig med att bära, då skvalpade det i skallen.  
Jag lutade skallen åt vänster och jag kände hur det rann dit vätska och när jag satte handen i tinningen så fylldes min handflata ut av huden som fylldes med vätska. När jag rätade upp huvudet försvann det igen.
Jag gav hästarna mat och gick in igen. Jag ställde mig framför spegeln i hallen och lutade skallen igen och såg vad som hände. Det såg inte klokt ut.

Jag ringde Neurologavdelningen och fick order om att linda huvudet och ha det så hela tiden och att det var hjärnhinnan som brustit och det var hjärnvätska som läckte ut.
Tårarna fyllde såklart ögonen och det var bara att inse, en till operation stod på schemat. Förra operationen var den 7/6 och nu skulle nästa bli den 6/7. Vi planerade och försökte återigen få till det med barn, hundar och hästar och Alexander som fyllde år dagen efter operationen.
Vi bestämde att Patrik inte skulle följa med mig till Umeå utan han skulle komma så han var där när jag låg på uppvaket. Jag skulle ta mig dit med Kustbussen, länstrafiken som gick direkt till Umeå sjukhuset. Sagt och gjort, tidigt på morgonen den 5/7 fick Patrik skjutsa mig till bussen i Boden som skulle ta mig till Luleå busstation och sedan byta till Umeåbussen. Jag har aldrig haft problem med att folk stirrar, det är deras problem, så med skallen lindad gav jag mig av.  Jag klev på bussen som gick till Umeå och gick upp på övre däck, jag satte mig längst fram så jag hade bra utsikt och mer plats för benen.

Jag gick direkt upp på avdelningen och kände så klart igen många av personalen. Även några nya ansikten som var där men trevlig personal som tog hand om patienterna på bästa sätt.
-Nä men hej Helena, är du här igen. Vad har då hänt?
Ja såklart kände de igen mig då det inte gått mer än ca 15 dagar som jag var där senast.
Jag fick samma rum som jag var i förra gången men inte samma sängplats. Återigen med tre andra som nyligen hade opererats eller snart skulle hamna under kniven.

Jag hade under många år då jag bodde i Stockholm lämnat blod och plasma. Ju längre tid jag gjorde det ju svårare blev jag att sticka. Det blev ärrvävnad och ådrorna rullade iväg då nålen stacks in i armen.
Jag blev visad till ett rum där det skulle tas en massa blodprover. I 30-40 minuter höll 4-5st av personalen på att hitta en blodåder att för att få blod. Dom stack och stack och stack, tur att jag inte är spruträdd för då hade jag nog tuppat av. När lunchrasten var slut för en av dem som jobbade där, kom hon och vips på första försöket klarade hon av det. Rätt person på rätt ställe =)