( har skrivit som vanligt men texten gör inte som jag vill och bilder gick inte att lägga in men jag hoppas det går att läsa ändå)
Då kom dagen D. Klev upp klockan 05:00 för att hinna fixa stallet så att Patrik kunde få sova vidare. Det var otroligt fint väder, klarblå himmel och sol, hästar som stod och förvånat tittade på mig då jag kom ut från huset.
-Va? Varför kommer hon redan? Frukosten serveras ju normalt om 2 timmar.
Lite fundersamma, men dock lika glada gnäggade hästarna när jag kom. Dom vet verkligen då det brukar vara matdags och de talar om det. Våran Saturn (Ture), när han sover inne och hör att vi öppnar dörren i huset då börjar han ofta banka med frambenet i boxväggen för att påminna oss om att ge honom hans mat. Drifter han gnäggar alltid på sitt tysta sätt och gamla Boss 22 år sträcker oftast på sig som en katt då vi tänder lamporna i stallet.
Det var tyst ute, fabriken vid oss hade inte slagits på, bilarna lyste med sin frånvaro på vägen utanför vår gård och det är så underbart att vara ute dessa gånger. Hästarna gör verkligen att jag mår bra. Tittade på huset då jag gick fram och tillbaka från hagarna och stallet och tänkte på hur fint vi har det. Det är lätt att se alla negativa saker, speciellt i den situation som vi är i men man måste se till det man har istället, det som gör en glad.
Elin och jag pussades 14 gånger i går kväll då vi sa god natt. en morgon och en kvällspuss så vi hade gjort det för en vecka fram i alla fall och så tog vi några extra dagspussar också bara för att. ör några år sedan grät hon och ville inte släppa taget när jag skulle åka bort en eller ett par dagar men nu har hon blivit större och förstå att det kommer att gå bra. Alexander han lovade att han skulle ringa på lunchrasten hans och det gjorde han också =)
Igår var det stressigt som bra den. Jag vill ha koll på saker och ting, inte lägga allt jobb på Patriks axlar då jag är borta och vill fixa med allt som jag kan innan jag åker. Sovmorgon hade vi men det var inte speciellt avslappnande då jag vaknade många gånger för att jag tänkte på allt som skulle göras på dagen innan avfärd.
*Träffa en snäll kompis som ska avlasta oss med Janus ett par dagar då jag är borta, "hjälpa" henne med ett ridpass så hon fick känna hur han är att rida.
*Mocka den blivande gräshagen
*Mocka vanliga hagar *Fixa det vanliga i stallet med mockning och höpackning
*Packa väskan klart *åka till VV lokalen i Boden och fixa med några saker
*Hjälpa barnen med läxorna( dom försvann sedan till kompisar på olika håll så dom ville inte ha mer tid av mig och Patrik än så)
*Hinna inventera vv-sakerna jag har hemma
*Löshoppa Lilja kl 21 inför söndagens 3-års test
och en del annat så klart.
MEN- vad hände?
Jo såklart så började hjärtat att känna som att det skog hårdare, andingen blev tyngre och ett litet litet anfall kom. Inget att bry sig om så jag fortsatte med det som skulle göras.
Sen skulle jag och mamma (som kom som en räddande ängel för att hjälpa till med saker och ting) åka och handla plocksallad som jag skulle ha till lunch på bussen men då sa epilepsin:
-Nej du ,d et ska du inte.
Kom mig till soffan, vet inte om mamma hjälpte mig eller om jag gick dit själv, tårarna fyllde ögonen och efter ett tag sprutade dom som ett vattenfall, andingen ökades, lätena ökades och kroppen ville inte ligga stilla.
Trodde jag skulle bli medvetslös, att kramperna skulle ta över, men det backades och det lättade efter ett tag. Patrik kom med värmefilten och efter en stund sov jag gott i dryga timmen.
Jag hann med en del saker under kvällen i alla fall. Kom i säng ca 23.30 och somnade strax efter midnatt så knappa 5 timmars sömn gjorde att den 4 timmar långa bussresan från busstationen i Luleå, efter sjuktaxi hemifrån Boden, till Umeå kändes som att det tog 5 minuter. Jag somnade innan bussen svängde ut på E4-an och vaknade då chauffören ropade ut hållplatserna, Piteå, Byske, Skellefteå och som tur var vaknade jag då Umeå universitetssjukhus ropades ut. Däremellan som jag som en klubbad.
Lunchen jag skulle äta på bussen åt jag i stora entrén på sjukhuset istället, stor entre, mycket folk att sitta och titta på =), innan jag gick upp på avdelningen och blev inskriven.
Jag fick inget anfall på bussen men 2½ timme efter att jag blivit sladdmonterad och mumifierad då kom det ett ganska stort. Fick även ett vid 18 tiden, ett mindre och det gör mig jättetrött. Jag hade tänkt skriva tidigare men orkade inte.
Nu har hälften av min ep-medicin tagits bort för att framkalla att jag snabbt får flera anfall där jag blir medvetslös och krampar så dom kan se att och var det sätter i gång i hjärnan. Låter inte så trevligt men valet är....inget.
Nu hoppas jag att personalen snart knackar på och frågar om jag vill ha te (gör dom det inte knackar jag på dörren och säger att jag vill ha te! Jag har med mig en STOR kopp för jag som te älskare blir vansinnig att dricka te i en espressokopp som det oftast serveras i på sjukhus, det ska vara en balja.
Eller så håller jag upp min stora kopp i luften mot kamerorna som bevakar mig 24 timmar/dygn så kanske dom förstår vad jag menar.
/Helena
t
Men så smart med egen mugg. Du är ju otroligt smart. Följer din blogg slaviskt.//Monika