hjärntumör...igen.blogg.se

Den senaste veckan har varit både positiv och negativ- Tyvärr har det negativa hållit i sig längre.
På kvällen, 21,30, kom årets föl och det gick bra. Lite sömn natten innan och även denna natt då vi blev tvungna att stanna kvar länge då fölisen inte fick i sig maten som hon skulle. På onsdag kunde vi slappna då tröttheten kom. På valborgsmässoafton skulle vänner komma på middag och det var en kväll som vi såg fram emot.
Vid 13-14 tiden la jag mig i soffan för att se ett inspelat Biggest Looser. Jag kände snabbt hur tunga mina ögonlock var. Alexander kom efter ett tag och han satte sig i soffan bredvid. Ibland for mina ögon igen och jag vaknade till och sa:
-Gud vad trött jag är.
Ett par gånger tänkte jag att jag skulle säga något till honom men innan jagöppnat munnen försvann det. Jag har fått sämre minnet med tiden och såklart kan man glömma saker men jag känner att det blivit så ofta och så konstigt att klura ut saker och att komma ihåg. Jag kände också att hjärtat slog hårdare och det var lite tungt att andas som det brukar bli innan anfall kommer.
När programmet nästan var slut kom svärmor. Jag ställde mig upp från soffan och gick till hallen där hon stod. Patrik kom ut från kontoret och Britta frågade vad läkaren som ringde dagen innan hade sagt. Jag berättade och vi pratade om hur framtiden skulle se ut. Då kom anfallet.
Kände snabbt att det stegrade sig, Patrik sa åt Britta att hämta en stol från köket, han höll mig upprätt under tiden och hjälpte mig att sätta mig men det bara stegrade sig. Andningen ökade och gråten tilltog. Vet inte varför men det händer utan att jag kan påverka det. Jag ville ner på golvet och Patrik hjälpte mig och la mig på sidan och väntar till de var över. Sedan fortsatte det flera gånger den dagen, dagen efter och även fredag. Lördagen var anfallsfri och söndagen bara några känningar. Provade att rida söndag eftermiddag men det gick inte. Marken och jag var inte i synk och jag var säker på att jag skulle dratta av då balansen var totalt borta.

I måndags kunde jag inte hålla i mötena på VV i Luleå. Mådde så illa, var obalanserad och hjärtat slog hårda slag. Att då stå framför medlemmar och hålla fokus på dem kändes inte säkert och att få ett anfall där kändes inte så lockande. Tyvärr höll sig inte anfallen borta men det skedde bakom stängd dörr då mina medhjälpare skötte ruljansen. Somnade sedan på en stol i köket med huvudet lutat mot väggen för man blir helt urlakad efter anfallen även om det denna gång inte var ett stort.
Ökningen av medicinen tycker man ska minska anfallen men det kanske inte är rätt medicin för just denna slags ep men jag hoppas jag snart får komma till Umeå för EEG för nu vill jag ha hjälp. Igår "råkade" epilepsiläkaren som jag pratade med för en vecka sedan ringa. Han hade felaktigt fått mitt namn på telefonstidslistan men det var bra för mig för då kunde jag berätta hur dålig jag varit senaste veckan och han skulle vara på de som har hand om långtids EEG-n så jag håller tummarna att det hjälper.