hjärntumör...igen.blogg.se

Många säger att jag är stark.
Att de undrar hur jag kan vara så positiv.
Hur jag kan vara igång så som jag är?

Varför jag inte tar det lugnare?
Att de undrar hur jag kan hålla modet uppe?
Hur orkar jag rida och hålla på med hästarna?

Jag undrar då tillbaka:
-Vad är alternativet?

Såklart att jag hamnade i en negativ bubbla då beskedet från läkaren i Umeå kom. Men efter 2-3 veckor sa jag till mig själv att nu får det räcka. Jag tänker inte låta denna situation ta ifrån mig det jag kan och vill göra i dagsläget.

Jag vet att jag fått beskedet från läkaren en dag då skulle jag till Viktväktarna. Jag hade ingen som helst lust att åka dit, klistra på mig ett falskt leende och se ut som att jag mådde bra. Men vad hade jag egentligen för val?
Jag åkte dit och satte igång som vi brukar. Känslan som kom när jag varit där var mycket bättre än innan jag åkte dit. Leendet som jag mötte medlemmarna med var inte falskt, det var som det brukar vara, för att jag gillar det jag gör.
Hade jag varit hemma och låtit de negativa tankarna gräva sig djupare hade jag mått sämre. Och jag vet och förstår såklart att det finns de som har det jobbigare än jag och har svårare att visa ett riktigt leende och då ska man inte göra det heller, men jag talar om mig i detta fallet.

Man får försöka lösa de situationer som är svåra i en situation som man inte kan styra som man brukar. Vi får oerhört mycket hjälp av min och Patriks mamma. Då jag inte kan köra bil, och har inte gjort sedan första anfallet i början på februari, är det såklart en stor skillnad då det annars oftast är jag som hämtar och lämnar på skolan (nu cyklar dom såklart), handlar, gör ärenden, shoppar kläder med barnen, åker till frissan med dom och liknande. Nu kan jag inte göra det själv utan vi löser det på annat sätt och det går bra det med.

Att fortsätta med hästarna ger mig mycket energi. Igår kväll då vi slappat i soffan, sett finalen i i Lets Dance och varit inne från stallet i 3-4 timmar. då sa jag till Patrik:
-Jag har hästabstinens.
Men hur kan det vara så viktigt då jag några timmar tidigare varit där ute och sopat, packat hö och blivit skitigt under naglarna?
Jo för att för mig som hästnörd ger det så mycket med denna doft, plyschmular, gnäggningar och nyfikenhet från hästarna då jag öppnar boxdörren så det gör att jag orkar med de jobbiga bitarna.
Vad händer OM jag nu inte kan fortsätta rida i framtiden på grund av detta? Ska jag då deppa ihop totalt för det?
Ja men då får jag väl fortsätta med annat i hästvärlden:
Köpa fler avelston och föda upp fler fölisar, hjälpa Elin med ponnylivet, följa Patrik på hästryggen, hoppträningar och sådant i stallet som man får skit under naglarna av. Alexander har inte hästarna som sitt intresse men självklart finns han och hans intressen där. Familjen är det viktigaste!!! Men kan man inte göra det ena då får man göra det andra =)
Se till det du har och inte till vad du kunde haft.

/Helena