När folk hörde att jag skulle hit och sitta fast i sladdar dygnet runt, bli filmad dygnet runt, ingen friskluft, inte få duscha sa dom flesta:
-Usch vad långtråkigt.
-Nej men det är inte så farligt, svarade jag, tiden går ganska fort på något konstig sätt. Och den har gått fort.
Men när man är sjuk, sjuk, nyopererad, mår dåligt och så, då bryr man sig inte om att få friskluft, bryr sig inte om att vara social, bryr sig inte om vilken mat som serveras och vilka program som är på tv.
Men jag är inte sjuk, sjuk och nu vill jag ha friskluft, äta god mat, träffa folk jag känner, inte bli filmad, se bra program på tv och få röra mig som jag vill.
Nu är det på väg dit som tur är. Sladdarna är borta, jag är nyduschad, allt kladd i hårbotten är borta, har gått och ätit i matsalen. Gott? Nja men man kan inte få allt på en gång. Imorgon får jag åka hem, om natten och förmiddagen gått bra. Medicinen tas tillbaka ikväll (den funkar inte optimalt men i väntan på att få svar från medicinavdelningen här i Umeå på vilken medicin som ska ersätta det jag äter idag så får det bli den).
Känns som att jag ska stå ute i flera timmar och bara andas in friskluft, stalldoft och njuta när jag kommer hem (förhoppningsvis med en unge runt varje ben, som storkramar mamma för att hon har vart borta( skulle inte tro det om Alexander snart 13år som hittills växt till 176cm...men en liten kramis kan jag säkert sno åt mig) och en man som slänger sig runt halsen på mig för att han är glad att jag kommit hem (om än bara för att det underlättar i allt som ska göras hemma på gården, mocka skit och så ;-))
Nu har jag, tyvärr, bytt rum. Nåja, det är förhoppningsvis bara till imorgon.
Från att ha varit själv och i ett tyst rum, där jag bestämde volymen på alla ljud, hamnade jag i ett rum med 3 andra kvinnor (tanter). Personalen tog min säng och min väska låg på sängen och jag bar min dator.
Oj, tänkte jag då jag kom in i rummet, nu kommer dom att tycka:
Herregud, dagens ungdom, (känner mig så i denna samling) de kan då inte leva utan sina dataapparater och mobiler.
Snabbt hälsade jag och ställde ifrån mig datorn på sängbordet, slog snabbt av ljudet på min mobil och såg att det fanns ingen tv. Nåja, jag kan se på paddan och ha i hörlurarna så slipper jag störa tanterna.
Jag hann inte sätta mig på sängen så ringde det. Och det var inte i min mobil eller dator eller padda. Det var damens mobil, bredvid mig, som ringde på högsta volym.
Det gick 1 minut, då ringde det i en annan tants mobil. Sedan dess har det ringt MINST 6 gånger, överdriver inte, på ca 30 min.
Nu har jag hört allt om ena tantens korttidsboende två gånger, en annans tants problem om vilka möbler hon ska köpa till vardagsrummet, en annans om hur mycket medicin hon äter och en annans om hur hennes hälar är så omplåstrade så hon har så svårt att gå.....
Jag har inte gett ifrån mig ett ljud, annat än om de hör knappandet på datorn, men förhoppningsvis hör dom så dåligt så de hör inte det ens =)
-Jobbar du? hörde jag att en av rumskamraterna sa.
Ingen svarade i rummet så jag vred på huvudet och det var till mig hon sa det.
-Ja jag gör lite ditt och datt för att få tiden att gå, sa jag och skrattade till.
-Vad är det där för något? sa hon.
-Det här? frågade jag och pekade på datorn. Det är en dator, fick hon till svar.
-Jaha, ja men det är så roligt att det kan hända så mycket saker i en sån där som man kan bära omkring på. en sådan skulle man ha!
Som sagt var, de är äldre än vad jag är!
Dagens lunch var från "gourmetrestaurangen" runt hörnet. Jag är ingen fiskfantast men oj så gott det var. Synd att inte den kocken som arbetade idag får jobba de alla dagar för då skulle man kunna njuta av maten på sjukhuset varje dag!
Nu ska jag gå iväg, på mina egna ben, till ett annat rum, längre ner i korridoren och ta kvällsfika. Inte för att jag är speciellt hungrig och inte för att jag har rört på mig så mycket att jag förtjänar det utan för att jag KAN ;-)
/ Helena
