Fortfarande nåt galet med texten för det går inte att lägga in mellanrum mellan stycken och allt byggs ihop men som sagt hoppas det går att läsa ändå =)
När jag är hemma hos min datakunniga make kanske han kan fixa till det =)
Efter andra operationen 2011 så tänkte vi såklart att nu är det klart . Hjärnhinnan är hel och nu ska vi skippa den här jobbiga skiten.
Jag började jobba igen på Viktväktarna då vi öppnade i början på augusti. Jag gick dit med kort, kort hår. Många visste om att jag hade opererat mig då jag skrivit om det i veckobrev men jag hade inte kunnat prata om det på plats. Såklart var det säkert många som inte visste det också och vart kanske en smula förvånade men jag finner ingen anledninga att stanna hemma i väntan för att håret ska växa ut och att operationsärret inte syns så mycket. Jag vet att då vi var och handlade på Ica i Boden så blev Alexander arg för att folk stirrade så mycket. En gång var svärmor med och hon sa också att det var märkligt så folk glodde. Vi kanske lätt gör det men tänka på att det irriterar mer att glo än att gå fram och fråga vad som hänt om man nu vill veta det =)
Jag fick inte lyfta saker, inte böja mig fram, inte anstränga mig, inte ta upp lätta saker från låg nivå om jag inte satte mig på huk och höll huvudet högt. Prova att rensa ogräs i en häckrabatt och lägga dit bark och göra snyggt , plocka jordgubbar, plocka ogräs och hålla uppe skallen. Det är svårt men såklart måste jag försöka. Mamma och svärmor tillbringade många timmar på knä i vårt ogräs den sommaren.
Min pappa Leif bodde 2011 i Piteå, Öjebyn, med hans sambo Berit. Vi var hos dem då jag efter ett tag gick på toaletten. När jag tvättade händerna och tittade mig i spegeln såg jag hur jag var lite blågrön på ett ställe som var en liten bula på operationssidan. Jag sa det till de andra och de såg det också men jag tänkte inte så mycket på det. Men när vi efter ett tag såg att bulan blev större och fick mer färg då började vi såklart fundera på varför.
När vi åker hemåt från dem passerar vi Sunderby sjukhus och de andra tyckte att vi skulle åka förbi akuten så att någon fick titta på det.
Jag ville inte det, herregud det går väl över. Men Patrik, som körde, han svängde av väg 97 och in till sjukhuset.
I Sunderbyn har de ingen kunnighet om dessa saker som har med operationer i huvudet att göra då det utförs i Umeå. En läkare tittade på det och sa att jag fick inte åka hem utan skulle stanna där för övervakning för att tas till Umeå dagen efter. Dom misstänkte en blödning. Men hallååååå......jag ville hem. Men så blev det alltså inte.
Ambulans kom och hämtade mig och skjutsade mig till Umeå på förmiddagen och väl där blev jag undersökt av flera läkare och röntgad igen. Dom pratade om att det kunde vara en blödning som de eventuellt skulle gå in i skallen och göra något åt. Det konstaterades att det var en blödning men helt ofarligt, som ett blåmärke och det skulle gå bort av sig själv på ett tag, och det gjorde det. Ibland ska man ha tur =)
/ Helena
#1 /
/
Åsa Öhlund:
Skickar massor av styrke kramar till <3 <3 och din familj <3 <3
Svar:Tack snälla Åsa. Hoppas det är bra med dig! /kram
Skickar massor av styrke kramar till <3 <3 och din familj <3 <3