Vissa hästar gör att man direkt känner att man hör ihop.
Saturn, Ture, var en sån häst.
Ikväll fick han somna in och springer nu utan att ha ont på dom evigt gröna ängarna och en ny stjärna har tänts på himlen.
Ett år har vi gjort allt för att få honom frisk och smärtfri men till slut måste man ge upp hur lite man än vill.
Han kommer alltid att finnas i vårt minne som den snällaste, gulligaste, goaste, ärligaste, mysigaste, hästen vi haft. Han älskade bananer, morötter och slickstenen som låg i lådan utanför hans box. Han öppnade lådan så fort han fick tillfälle, älskade att slicka oss i ansiktet, var så ivrig på att komma ut och jobba så han kunde knappt stå still i stallgången men då man väl satt upp då var han nöjd som bara den, ambitiös, lätt att ha och göra med och hade de snällaste ögonen som man kunde titta i.
Jag hade sagt till Patrik, som fick bestämma när det skulle ske, att jag ville inte veta om i förväg om det skulle ske då jag var i Umeå. Jag har tagit farväl av Saturn två gånger tidigare då vi trodde det var slut men då har han repat sig och vi har fortsatt rehab på honom. Jag åkte efter att ha kramat honom och sa hej då till honom på morgonen och visste inte om det var hej då för några dagar eller tills vi ses i himlen i framtiden men det kändes rätt.
Jag tog ett kort på honom där han stod i hagen när jag väntade på taxin igår morse klockan 06.00. Den bilden behåller jag för mig själv och det minnet vill jag ha kvar.
Samtidigt som tårarna rinner så vet jag att han inte har ont längre, det har lättat en del i mitt hjärta.
/ Helena
#1 /
/
Sarianne Axelsson:
Vilken fantastiskt fin bild på dej och hästen. Jättefin:) Med vänlig hälsning, sarianne
#2 /
/
Sarianne Axelsson:
Vilken fantastiskt fin bild på dej och hästen. Jättefin:) Med vänlig hälsning, sarianne
Vilken fantastiskt fin bild på dej och hästen. Jättefin:) Med vänlig hälsning, sarianne