/
Allmänt /
Snart dags för operation nr 1 1991.
1991
Det var alltså tumören som gjorde att jag fick epilepsi. Tumören var stor, som en clementin, och låg och tryckte så att hjärnan protesterade. Jag fick medicin mot detta men kommer faktiskt inte ihåg om den hann hjälpa innan det var dags för operation.
Det var alltså tumören som gjorde att jag fick epilepsi. Tumören var stor, som en clementin, och låg och tryckte så att hjärnan protesterade. Jag fick medicin mot detta men kommer faktiskt inte ihåg om den hann hjälpa innan det var dags för operation.
Jag jobbade vid denna tid i delikatessdisken på Åhléns i Luleå. Bakom stora disken fanns en avdelning med en hylla och på väggen en telefon. En dag ringde det i den telefonen och eftersom jag inte höll på med någon kund just då svarade jag:
- Välkommen till Åhléns, det är Helena.
Och utan förvarning säger människan:
- Ja hej, det här är syster "någonting". Du har en hjärntumör och måste opereras inom en vecka.
Vad svarar men på det???
Då satte cirkusen igång.
Inför operationen blev jag tvungen att åka ner till Växjö för att göra magnetröntgen, det fanns ingen tillgänglig på närmare håll. Vi fick välja mellan att åka dit eller till en annan ort men min moster Inger och hennes man bodde på gångavstånd från röntgen så vi valde Växjö. Självklart hade jag hellre åkt dit av en annan anledning. Jag kommer ihåg hur det såg ut där på röntgen, jag kommer ihåg vad vi åt till middag och fika hos Inger och Bengt. Varför kommer man ihåg just det 23 år senare och varför fastnar just sådan på minnet då det borde vara andra saker som fastnat i oron och rädslan?
Det var såklart jobbigt att ha detta framför sig men en annan jobbig sak var att trösta andra som mådde dåligt av detta. Det kändes som att vart jag än var blev folk tysta och de visst inte vad de skulle säga. För mig, säkert olika från person till person, så är tystnaden från bekanta som vet om det med min tumör och hur den påverkar mig värst. Var inte rädd att fråga människor du har runt dig vad som hänt eller hur läget är i deras situation. Vill man inte prata om det så säger man till.
Jag vet att kvällen innan första operationen 1991 var jag och mina föräldrar, som följt med mig till Umeå, på en kinarestaurang inne i stan. Vi pratade och det hade kunnat vara "som vanligt" men jag vet att det kändes som att det var sista måltiden tillsammans. Så krystat på något sätt. Man går ju sällan på restaurang för att man är ledsen och har det jobbigt utan kanske mer för att man känner sig på bra humör och vill äta gott.
Då satte cirkusen igång.
Inför operationen blev jag tvungen att åka ner till Växjö för att göra magnetröntgen, det fanns ingen tillgänglig på närmare håll. Vi fick välja mellan att åka dit eller till en annan ort men min moster Inger och hennes man bodde på gångavstånd från röntgen så vi valde Växjö. Självklart hade jag hellre åkt dit av en annan anledning. Jag kommer ihåg hur det såg ut där på röntgen, jag kommer ihåg vad vi åt till middag och fika hos Inger och Bengt. Varför kommer man ihåg just det 23 år senare och varför fastnar just sådan på minnet då det borde vara andra saker som fastnat i oron och rädslan?
Det var såklart jobbigt att ha detta framför sig men en annan jobbig sak var att trösta andra som mådde dåligt av detta. Det kändes som att vart jag än var blev folk tysta och de visst inte vad de skulle säga. För mig, säkert olika från person till person, så är tystnaden från bekanta som vet om det med min tumör och hur den påverkar mig värst. Var inte rädd att fråga människor du har runt dig vad som hänt eller hur läget är i deras situation. Vill man inte prata om det så säger man till.
Jag vet att kvällen innan första operationen 1991 var jag och mina föräldrar, som följt med mig till Umeå, på en kinarestaurang inne i stan. Vi pratade och det hade kunnat vara "som vanligt" men jag vet att det kändes som att det var sista måltiden tillsammans. Så krystat på något sätt. Man går ju sällan på restaurang för att man är ledsen och har det jobbigt utan kanske mer för att man känner sig på bra humör och vill äta gott.
Jag har aldrig dolt att jag har detta med mig i livet och har fått höra av flera att (inte på ett negativt sätt från de som sagt det):
- Du pratar om din hjärntumör som vi andra pratar om skoskav.
Ja, och det gör jag även idag. Hade jag haft ont i foten hade jag haltat och det skulle alla se, hade jag haft armen i mitella så hade det också synts och man hade pratat om det. För mig blev det en del i mitt liv som var ofrånkomligt så då pratade jag om det.
Jag hade vid denna tid inte så kort hår som jag har idag. Fasan över att bli av med håret var hemskt då när jag var i 20 års åldern och en del av personligheten sitter i håret hos oss alla. Det fans möjlighet att få en peruk, men hallå... skulle jag gå omkring med en peruk och se ut som en kärring? Nope det fick vara...
- Du pratar om din hjärntumör som vi andra pratar om skoskav.
Ja, och det gör jag även idag. Hade jag haft ont i foten hade jag haltat och det skulle alla se, hade jag haft armen i mitella så hade det också synts och man hade pratat om det. För mig blev det en del i mitt liv som var ofrånkomligt så då pratade jag om det.
Jag hade vid denna tid inte så kort hår som jag har idag. Fasan över att bli av med håret var hemskt då när jag var i 20 års åldern och en del av personligheten sitter i håret hos oss alla. Det fans möjlighet att få en peruk, men hallå... skulle jag gå omkring med en peruk och se ut som en kärring? Nope det fick vara...
/ Helena
Kommer alltid komma ihåg dina coola sjalar! Tufft tyckte jag att du valde det och inte "gömde" dig under en peruk...men tre veckor (rätta mig om jag har fel) tänkte du sätta dig sadeln igen! Aja baja!
Kram