/ Allmänt /

Då kom chocken

Det var dags att åka till den avdelning där jag skulle läggas in, neurologavdelningen.
Då kom chocken!!!
När vi klev in där förstod jag vad som skulle hända. Överallt var det folk med rakade huvuden och/eller bandage på skallen. Jag visst att om en vecka går jag också omkring så där, nu var det ofrånkomligt.
Norrlands universitetsjukhus, NUS, var och är en stor gammal byggnad. Nu såklart ombyggd, utbyggt och renoverad men då, 1991, var det inte nytt eller nyrenoverat. Hissar överallt (så än idag), gamla dörrar, långa korridorer och lukten som jag kan känna än idag nä jag tänker på hur det var där. Inte att det luktade illa men sjukhuslukt är något speciellt och det satt i väggarna i denna gamla byggnad. Det kändes som att komma in i en gammal film då jag klev in på avdelningen.
Vi åkte dit en måndag och på onsdag skulle jag opereras. På tisdagen var det dags för att skrivas in, träffa narkosläklare, ta en massa prover och liknande.
På kvällen visade personalen hur jag skulle tvätta mig ordentligt, operationsduscha. Tvagas överallt med en tvål som kändes som att man var pestsmittad, ungefär som att använda handsprit över hela kroppen. På bilder i duschrummet påmindes man så man inte glömde bort att också tvätta naveln, öronen och under armarna och mellan tårna. Och som att det inte räckte med en gång, proceduren skulle göras två gånger. Naturligtvis så var orsaken för ens egen skull, för att minska infektionsrisken under själva operationen. När man duschat klart fick man inte gå barfota på golvet, man skulle ta på sig sjukhusets nattskjorta, inte ta på sig sina privata trosor...hmmm... Ni som någon gång legat på sjukhus med sjukhuskläder eller ni som fött barn och fått sjukhustrosor för att Pampersblöja för 90 kg ska rymmas i trosan vet att snygghetsfaktorn på dessa är lika med noll!!! 
Somnade ganska ovaggad denna kväll och visste att det fanns ingen återvändo nu.
På morgonen väcktas jag tidigt för att hinna förberedas för operationen som skulle ta ca 8 timmar. 
Just då var det nog värst för mina föräldrar. De hade rum på patienthotellet och tillbringade tiden med att göra sina deklarationer, märkligt tidsfördriv kanske men de fick tänka på annat i alla fall =). De blev tvungna att vara anträffbara hela tiden och då detta var innan det fanns en mobil i var mans hand så var det bara att sitta vid telefonen så att läkarna skulle kunna ringa om det hänt något under operationen som inte skulle hända.
När jag låg i sängen och blev nerkörd till operationsavdelningen kom tårarna. Jag ser taklysrören framför mig bara jag tänker på detta. Att veta att efter detta ska jag uppleva något som jag inte ser fram emot. Vakna och inte veta vad som väntar var nog en del av skräcken. Håret skulle rakas bort då jag somnat och jag hade sagt att de fick ta bort så lite som möjligt, Jag ville försöka få till en frisyr av det som skulle finnas kvar.
Vid 18 tiden på kvällen hade mina föräldrar gått över till sjukhuset och väntade på att få höra något och att få träffa mig. Efter lång väntan kom min läkare Per-Åke Ridderheim gåendes i full fart i korridoren med läkarrocken fladdrandes och sa till dom:
-Jag måste bara säga att vi vet inte om Helena kommer att kunna prata.
 
Men ännu idag, efter 3 operationer, sitter talet där det ska och jag hoppas att det kommer att göra det även efter den väntande operationen. Jag har fått sämre minne den senare tiden och vissa saker fastnar helt enkelt inte och det beror på att det som växt på hjärnan nu stör minnescentrat. Blir det inte värre än som det är i dag så är det inga problem men om det skadas mer vid själva operationen då vet jag inte. Det är skräcken så klart att inte minnas något då jag vaknar.
I februari då jag, Patrik och Elin var ute och red i skogen började den stora cirkusen. Jag fick ett krampanfall på hästryggen (hade inte haft kramper sedan 1991). Jag kommer inte ihåg mer än att jag "ramlade" framåt på Janus hals och sa:
-Nej, nej, nej.
Patrik ringde ambulans, Janus var snäll och stannade kvar och Elin grät och trodde jag skulle dö då hon såg  mig på marken ligga och krampa och låta konstigt. Då jag efter ett tag slog upp ögonen stod Patrik över mig och jag hade frågat honom:
- Vem är du?
- Jag är Patrik, din man.
Jag har inte något minne av detta utan det första jag kommer ihåg är när ambulanskillen, ca 20 minuter efter att det börjat, kom och sa:
-Helena, du har haft ett epilepsianfall men nu är vi här och ska hjälpa dig.
 
/Helena
 
 
Norrlands universitetssjukhus / Umeå / cholesteatom / hjärntumör / operation
#1 / / Sara P:

Tårarna rinner. Herregud vad du får gå igenom och så bra du skriver!

#2 / / Erika:

Du skriver väldigt bra Helena! Vilken kämpe du är!! Kram

#3 / / Marlene:

Men vilken kämpe du är!!!

#4 / / Marie :

För mig är du en stor förebild!
Din livsglädje och din kämparglöd smittar av sig!
Minns att när jag låg på lassa i början av Februari och väntade på att de skulle operera bort min stora tumör inne i urinröret, så var det enda jag kunde tänkta på DIG!!
Min tumör var oxå "godartad" men "elak" på det sättet att den satt där den satt och att den växte. Precis som din fast självklart så är ju din tumör, där den sitter och dina eventuella komplikationer, så mycket farligare än det var för mig!
Men jag var rädd!
Oerhört rädd, för just en sån här tumör hade ingen i Norrland varit med om förr så en specialist från södra Sverige tillkallades. Även han var osäker på tillvägagångssättet och hade knappt varit med om en liknande operation han heller så rädslan var mest av den anledningen!
Ingen av dem visste exakt hur de skulle gå tillväga så de beslutade sig om att gå in genom tre olika ställen för att komma åt den och för att förhoppningsvis inte orsaka skada på den "delikata" delen. Delikata? Vad menade de? Deras språk var svårt att förstå men tydligen så syftade de på ett mycket ömtåligt och litet organ som lätt kunde skadas för livet om de gjorde minsta lilla fel, med ordet delikat... Komplikationerna var de oxå osäkra på. Minsta lilla fel kunde orsaka att jag skulle vara tvungen att leva med stomipåse för resten av livet och det kändes ju hemskt!
Hur skulle man klara av att fortsätta rida om det blev så? Det var mitt största bekymmer!
Nu lyckades de mycket bra med op och de fotade hela operationen för att behålla i utbildningssyfte. Själv fick jag med mig två bilder på tumören hem. Inte för att jag bad om de utan för att den specialisten var så stolt över det de åstadkommit. Komplikationer blev det men inte så allvarligt som det med påsen. Stygnen släppte, stora blödningar och infektioner i såren som var både inne i röret och hela stora op-såret utvändigt. Låg i över en månad med feber. Ena dagen 38 och andra 41... Nu är jag på benen igen och infektionen är nästan borta!
Feberfri för tredje dagen i rad nu och imorn tänker jag äntligen prova jobba igen. (Oavsett att läkarna bett mig vänta ännu längre!!) Efter allt detta så kunde ingen av dem garantera att den (tumören) inte skulle komma tillbaka igen nån gång i framtiden men risken är tydligen liten enligt dem.
Under hela denna hemska tid så har jag tänkt på DIG!
Kan det finnas någon starkare människa än dig?
Tredje gången som du måste genomgå nått så hemskt farligt som en operation i hjärnan är? För oavsett anledning så är ju hjärnan den som styr hela vårt liv!
Trots dina epelepsianfall och kramper så fortsätter du kämpa med hästarna familjen och allt i ditt liv! Och har en glädje ändå?
Så som jag skrev, i mina ögon så är du en hjälte!! En kämpe utan dess like!!
Livet är orättvist men är det nån som kommer att klara det här för en tredje gång, utan de svåra komplikationer som kan uppstå, så är det DU!!!
Efter det här så hoppas jag innerligt att du för alltid kommer att få vara frisk och att detta aldrig händer dig igen!
DU ÄR VÄRD EN HEL LIVSTID AV LYCKA OCH FRAMGÅNG PÅ ALLA SÄTT NU!!!
DU kommer att klara det här och jag är övertygad om att både ditt minne och tal kommer att fortsätta vara intakt efter op!
För övrigt så skriver du väldigt bra och jag tänker fortsätta följa din resa här via bloggen och då det är dax för op så kommer jag hålla alla tummar och tår för att allt ska gå bra för dig!
Styrkekramar från mig!! ❤️ / Marie

Svar: Marie- du är för snäll men du om någon vet ju hur det är att vara i en likande sits. Du borde ta det lugnt. Lägg jobb åt sidan och ta hand om dig tills du är frisk så det inte bara går runt , runt om och om igen. Jobb och hästar finns kvar och blir du aldrig bra så kan du ändå inte fortsätta med det du vill mest.Gör nu som du säger åt andra. Ta hand om dig själv. Kram =)
Helena Bergström