hjärntumör...igen.blogg.se

Sommaren 1986.

- Det var inte mitt fel, hördes en röst i mitt huvud.

- Men du var ju också där, sa en mansröst samtidigt som jag framför mig såg en flintskalle som snurrade.

Bilden i mitt huvud var en blond tjej utan ansikte och som ville få bort anklagelsen om att hon gjort något fel.
Det snurrande huvudet sågs uppifrån och gav ingen bild om vems huvud det var som anklagande sa att jag var delaktig i det som hade hänt.
Vad hade jag drömt i natt? Vad var det som gjorde att denna tanke, dröm eller upplevelse fastnade i mitt minne?

Det var på sommarsemestern 1986 som detta hände. Jag var på semester med mamma och pappa i Dalarna, i Djura, i en stuga vi hyrt en vecka. En bit från stugan fanns det en hästhage där det gick hästar på sommarbete. När tid fanns gick jag dit och stod och kollade in hästarna och kände doften av hästar som vi hästnördar aldrig får för mycket av. Den känsla man får av att se dessa djur, stryka på deras mule ger oss så mycket som gör att man för stunden släpper det som sker runt omkring oss.
Det var när jag en dag gick från hagen och tillbaka till stugan som denna tanke visade sig för första gången.
När jag kom tillbaka till stugan sa jag ingenting till mamma och pappa. Det var säkert ingenting så jag tänkte inte mer på det, släppte tanken på att ta reda på vad det var som tog över mitt medvetande.

Det gick ett bra tag innan jag fick denna tanke igen. Jag vet faktiskt inte hur lång tid det hann gå och eftersom jag inte hade berättat det för någon fanns det ingen att fråga. Jag vet att jag direkt kände igen den känsla som jag fick den första gången det hände.
Jag kunde fortsätta göra det jag höll på mig och jag hörde och såg allt som hände runt omkring mig men på något sätt tog den över mig och det var omöjligt att skaka av sig.
Så här kom det att hålla på i ca 4 år och först sent på hösten 1990 innan jag berättade det för någon. Då kände jag av detta till att börja med varje månad, varje vecka, sedan varje dag och sedan flera gånger varje dag. Klart jag flera gånger undrat om jag var psykiskt sjuk med dessa tankar och bilder. När jag berättade för mina föräldrar sa min pappa att han tyckte att vi skulle ta kontakt med en psykiatriker. Det kändes som ett slag i magen. Vad skulle jag få för diagnos? Skulle jag bli inspärrad på psyket? Vad skulle folk tänka?
Min pappa tog kontakt med en psykiatriker och berättade om mina tankar och bilder.
Svaret kom ganska snabbt. 
-Visst, ni är välkomna hit men det där låter som epilepsi.

Vi tog kontakt med vårdcentralen och berättade om vad som hänt och fick en remiss till neurologen i Boden. De skickade mig på skikt-röntgen. 
Under julhelgen som sov jag hos min mamma Margaretha på Kallkällan. Jag hade egen lägenhet på Lerbäcken men det kändes bra med sällskap. På morgonen Annandagjul vaknade min mamma av att det bonkade i väggen i det rum som jag sov i. Jag hade ett ep-krampanfall! Hon ringde ambulans och jag kördes till sjukhuset. Naturligvis var en av ambulanskillarna en som de flesta tjejer i min ålder tyckte var snygg som attan och populär bland brudarna. Men hur såg jag ut i kläderna, i håret? Att bli hämtat av en snygging skulle man ju gilla men inte iklädd något som slängts på en för att jag skulle slippa vara i  princip naken, mosig och sluddrande efter ett ep-anfall och inte på bår. Hade vart roligare om han ringt på dörren för en date =)

Här är börjar på den resa som i dagsläget är med oss varje dag, varje timme. Känner mig mosig just nu efter två anfall igår kväll och ett nu på morgonen så det är ett stort frågetecken om jag kommer mig upp på hästryggen idag.
Nu vila för att kunna göra något senare idag för just nu känns det som värsta fyllan då jag ställer mig upp.
/ Helena