/
Allmänt /
Tegelstenar
Fan i helvete om det blir operation. Hur ska jag klara av det?
Smärtan som kommer med den är olidlig. Och jag vet att det värsta går över på cirka vecka, klingar av under 2-3 veckor och att jag får massor av smärtlindring, att jag är på rätt ställe, att jag blir bättre, att håret växer ut. Men det känns olidligt då det bara var 3 år sedan senaste operationen och det är för nära.
Tårarna kom när jag låg på soffan och berättade för mamma vad jag kände där och då.
Att ta mig till Umeå efter att ha sagt hej då till barnen med den vetskap att nästa gång jag träffar dem kanske jag varken har kvar minnet eller talet till 100%, att kliva in på neurokirurgavdelningen, in i det rum med fyra sängar där det ligger tre patienter med rakad skalle som redan gjort sina operationer i huvudet, att säga hej då till Patrik på kvällen utan att jag bryter ihop, hur fan ska det gå?
Att gå in i duschen och göra skabbtvätten både på kvällen och på morgonen och klara av att stå på benen känns ouppnåeligt. Man kan få lugnande på morgonen innan duschen och innan man ska rullas till operationssalen men hur ska jag mentalt ta mig dit?
Nu på tisdag ska epilepsispecialisten från Umeå ringa igen och antagligen höra hur tabletterna fungerar. Han kommer att få veta att det är den bästa kombinationen jag hittills haft men anfallen och känningarna är inte helt borta utan visar sig och kommer då och då om än inte lika mycket och ofta som tidigare.
Är det så att kirurgen väntar på att få hans svar innan beslutet om min framtiden kommer?
Om de säger att jag inte behöver opereras nu, då kommer jag ändå inte att jubla och dansa glädjedansen för då kommer oron finns där ändå.
När ska det då, bli för det som växt i skallen kommer väl inte helt plötslig att sluta växa?
Usch nu har jag klagat färdigt för ett tag…
Idag är det söndag kväll och det känns lättare än för 2 dygn sedan då det kändes som ett tegelstenslass på varje axel. Tur att känslorna varieras =)
/Helena
Kram! <3