Nu har det gått 2 veckor utan anfall. Det verkar alltså som att den nya medicinen kom väl överrens med den jag redan åt. Det känns surt att det var medicinen som gjorde att jag fick mina anfall med gråt, hyperventilering och osäkerhet i vardagen.
Nu törs jag gå och rida själv, kan åka med och handla, gå på stan och andra saker utan att vara rädd för att få ett anfall ute bland folk. Det är egentligen inte skrämmande att få anfallen , att folk ser det, men de som ser det vet antagligen inte vad de ska göra om jag får det och det är det som känns olustigt. Ska dock säga att jag kör inte bil då jag gör dessa saker, det får vänta till det finns säkrare bevis på att anfallen håller sig borta.
I morse fick jag en känsla att idag ringer de från Neurokirurgen och berättar om vad som ska hända. Jag går inte och är orolig utan tar en dag i taget men just i dag känns det som att det kommer att förändras. Bra eller dålig information?
Jag både vill och inte vill att de ska ringa. Dels för att få veta men samtidigt vill jag inte få sommaren förstörd om det blir ett negativt besked.
Jag håller en tumme, inte båda, att de ska ringa...
/Helena