När jag satt fast i EEG sladdarna i Umeå gick tiden på något konstigt sätt fort. Jag tittade på klockan bara för att veta vad den var, inte för att jag tyckte tiden stod still. 4 dygn gick förvånansvärt fort.
Det var svårt att vara aktiv i rummet på 15 kvm, när jag rörde mig som mest var de max 10 meter som var till toaletten( där jag slapp vara bevakad av en kamera hela tiden, tack för det)
Hemma rinner tiden iväg men då för att det finns så mycket att göra men som man inte hinner för att det går för fort.
Denna dryga vecka sen jag kom hem har bara försvunnit.
När jag skrevs in på måndag för EEG-n togs min ena medicin, Keppra, bort. På torsdag kväll då jag fått slippa alla sladdar, fått duscha och byta rum, togs den medicinen tillbaka igen. Natten gick och även morgondosen av medicinen innehöll Keppra.
Nu när jag inte satt fast i någon sladd kunde jag gå och äta i matsalen. Jag var just på väg då jag hörde att min mobil som låg kvar vid sängen ringde. Jag gick tillbaka och fick höra min käre make i luren. Jag började gå mot matsalen med telefonen i handen och så kände jag att hjärtat kändes som att det slog hårdare och min andning blev mer ansträngd. Precis om jag haft tidigare då anfallen började men som hade avtagit då Keppra försvann ur min kropp. Jag satt mig ner och trodde att nu, sätter det igång. Det gjorde det inte så jag gick till matsalen och åt frukost. På väg därifrån träffade jag en sjuksköterska som jag berättade för vad som hänt. Hon pratade med läkaren som snart skulle gå ronden om vad som hänt och hur jag kände mig.
Vi bestämde snabbt att Keppran skulle bort. Fick en ny medicin som jag började med på fredagkväll och så hoppas vi på att den ska funka bättre.
Jag kom hem på fredag kväll och helgen sprang iväg. Var på VV i Luleå på måndag, sov hos mamma i Luleå på måndag kväll för att på tisdag morgon åka buss tillbaka till Umeå igen. Denna gången för att göra en magnetröntgen. Jag måste sövas då jag gör den för min dålig rygg och nacke klarar inte av att ligga platt på rygg i ca 60 min. Dessutom får man inte röra sig en millimeter för då måste allt göras om från början så när det börjar krypa i benen då blir det svårt.
I sjukvården är det många kvinnor som jobbar men denna dag hade jag "tur". 1 narkosläkare, 1 narkossjukskötare och en sjukskötare med praktik just på röntgen och sövning denna dag, alla tre karlar . Jag blev omhändertagen på bästa sätt och blev till och med kallad för fröken =)
Nu är det en ny måndag och jag mår ganska bra. Bara haft 2 mindre "känningar" på 1½vecka vilket är superskönt. Svar från EEG och magnetröntgen kommer då det kommer och jag tänker inte gå omkring och tänka på det varje dag då blir det för jobbigt. Tar dag för dag som det är just nu, då känns det lättare.
Nu på väg mot Viktväktarna Luleå och se hur mycket lättare den staden blivit =)
Fortsättning följer.
/ Helena
#1 /
/
Lisa i Malmö:
Hej Helena
Förstår att det är skönt att vara hemma igen. Att få njuta av familjen och djuren. Hoppas ni har lika fint väder som vi har i Skåne och att du kan/orkar vara ute och njuta.
Hej Helena
Förstår att det är skönt att vara hemma igen. Att få njuta av familjen och djuren. Hoppas ni har lika fint väder som vi har i Skåne och att du kan/orkar vara ute och njuta.