/ Hälsa /

Mamma till min pappa

Nu är jag här igen, hos pappa. Var här igår ca 6 timmar och träffade då pappa igen efter två dygn och blev så ledsen då jag såg honom på en brits då han drogs ut på en brits från sjuktaxin som körde honom från sjukhuset och hit. Sitter hos honom, han ligger i sängen, huvudet på sned till höger, han kan inte sitta rakt upp, inte äta eller dricka själv. Hans demens började för 4-5 år sedan. Han opererades i hjärtat 2007 och ett par år senare fick han vaskulär demens som man kan få efter operationer liknade som han genomgick.
Det visade sig sakta men säkert då han upprepade saker om och om igen, som vi först skrattade bort men som sedan ökade, då vi också förstod att det var mer än ”vanlig” glömska. Demens är okontrollerbart, orättvist, gör människan till något man inte vill vara eller se.
Nu har pappa blivit sämre. Det har länge, länge varit så att han inte har vetat vad vi heter, inte vetat vår relation men på något sätt ändå visat att han blir glad då vi kommer genom att han börjar smågråta då han ser oss. En glädje som både glädjer men även såklart gör en lite dämpad.
Nu har något mer hänt i hans kropp. Den orkar inte det den tidigare har orkat.
Nyss matade jag honom med fil med jordgubbssylt och mosad medicin på sidan om så han skulle få ner det. Även lite saft tog han emot från en pipmugg. Mer mat och mer dryck än på flera dagar vilket såklart är positivt.
Efter två besök på sjukhuset varav den senaste, tisdag till torsdag, är han hemma på sitt boende i Piteå. Idag i Sverige, och säkert i andra länder, finns det boenden som man oftast pratar om hur dåligt det är. Sällan hör man om hur bra det är. Där min pappa bor sedan påsk 2012 är det verkligen bra. Supergullig personal som tar har tid att ta hand om de boende. Det känns som man kommer hem då man kommer dit, så trevlig och det känns som hemmiljö inte till ett boende, sjukhem. Personalen vet vad som sker och har skett med min pappa, de har alltid information att ge antingen på telefon eller när man kommer dit. Jag önskar att alla skulle få samma omvårdnad som min pappa får.

Frank Sinatra har alltid varit pappas stora idol Och då menar jag stora. Jag tog med mig min iPod till honom och slog på musik med idolen. Satt igår och höll en lur mot pappas öra och frågade honom om han visste vem det var:
-Sinatra, svarade han
Idag har lurarna legat bakom honom på sängen med musiken igång, i flera timmar och han har i bakgrunden lyssnat på sin idol, om och om och om igen.

Vi hade Kiwi med oss i bilen en gång då vi var här. Patrik skulle ta ut henne gå och kissa henne. Personalen sa:
- Ta med henne in, de blir bara glada att träffa henne. Kiwi som är översocial blev superglad att få allas blickar på sig och viftad glatt med sin hårda svans så vi fick hålla i den lite för att hon inte skulle ge de gamla blåmärken på benen.
Det finns också bilder då det har varit en katt på besök och även hund.
Idag då personalen bäddade om och skötte om honom på förmiddagen gick jag ut i korridoren. Då hörde jag en hund skälla. Jag tänkte att den är säkert på någon av de andra avdelningarna och kommer hit om ett tag. Men efter ett tag reagerade jag igen, den slutade aldrig att skälla. Det kom från ett rum, från en av de boende på pappas avdelning. Emellanåt byttes skallen ut mot knackade i en vägg, det var från samma rum.

Jag har inte talat om för pappa om min situation i dagsläget. Jag bestämde snabbt att han inte behöver veta det. Även om han inte skulle förstå innebörden av det så kanske ett eller annat ord fastnar och gör honom stressad och orolig i onödan. Jag har sett framför mig hur jag skulle komma hit efter operationen med rakat huvud och han då skulle stryka mig på huvudet och undra vad som hänt. Men det behöver jag inte tänka på nu för han kan inte säga det rakt ut och eftersom det dröjer med vad som ska göras med mig har jag lagt den oron åt sidan.
Imorse kom ett anfall hos pappas sambo Berit, sambo före pappas flytt till demensboendet, där jag sov inatt, inte så stort men nu känns det som att fler och fler sett mina anfall, på gott och ont, för då vet de att det är inte så stor grej och det går över och jag behöver inte vara orolig att folk runt mig inte vet hur de ska göra då det händer.

Avslutar med en gullig sak.
Imorse då jag och Berit kom hit och gick i korridoren på väg till pappas rum satt två av de boende på en soffa i korridoren.
Det var en man och en kvinna dock utan relation till varandra. De satt tätt bredvid varandra och höll varandras händer. Innan vi kom fram till dem såg jag hur kvinnan sträckte sig mot mannen och gav honom en liten puss. Kan inte annat än att le.

/Helena