/
Allmänt /
Ibland måste man fundera på att ändra sig.
Jag sa när vi kom hem från Stockholm att jag inte ska operera mig! Punkt.
Men jag får kanske, kanske tänka om.
I tisdags var vi på Ikea, med många andra…, och det blev en heldag. Inga anfall så långt ögat kan nå vilket kändes jätteskönt såklart,
Onsdagen då sa kroppen att det gillades inte.
Ett anfall ute i hästhagen, Patrik var som tur var där och kunde styra mig till en byggpall som stod i närheten. De som gick på gångvägen bakom oss, med bara lite skog emellan, måste ha undrat om det var en häst som dött och någon skrek ut sin förtvivlan över det för min gråt var minst sagt högljudd. Jag hör att den låter, jag känner att den är där, jag vill stoppa den men det går inte.
Det känns som att det blir för trångt i huvudet på vänster sida och att det på något sätt kokar men det gör inte ont men det känns att något händer därinne.
Då det avtog och jag kom tillbaka till verkligheten hjälpte Patrik hjälpte mig in i huset mot soffan. Där blev jag liggandes ganska längde. I bland är jag på fötter nästan på en gång efter ett anfall men idag gick hela dagen åt till att göra ingenting. Jag kände att det inte var klart, att det skulle komma ett till anfall och jag hade tyvärr rätt. Kommer inte ihåg just nu vart jag var då det andra kom för sedan onsdag har anfallen kommit varje dag., Onsdag, torsdag, fredag, lördag och söndag. Lätt att blanda ihop var och när men i hemmet i alla fall.
Läkaren sa att det är trist om det ska minska min sociala bit i livet. Struntprat, tänkte jag, jag är inte en översocial typ utan trivs ganska bra hemma på gården med familjen och djuren. Och så klart gör vi en massa saker men inget som anfallen gör det svårare att utföra.
Nu har jag börjar ändra inställning till det.
Fick nyss avstyra ett möte som ska vara i Lindköping om en månad. Törs inte resa dit ensam.
Funderar och gruvar mig för om och hur jag ska klara att resa till Malmö en helg i november för att roligt event. Törs inte resa själv eller få ett anfall på ett möte med ca 100 andra personer i lokalen.
Var på 65års kalas igår och innan vi skulle åka dit bad jag Patrik ringa och kolla vem som skulle dit för tanken på att det var en del folk om jag inte känner så väl skulle komma fick mig att svettas. Pinsamt att få anfall då. De som skulle komma var peroner jag känner så det kändes skönt. MEN så dör det upp ett par som jag bara träffat en gång för längde sedan. Och shit vad stressad jag blev, tanken på att få ett anfall nu kändes allt annat än okey. Men jag klarade mig =)
Min pappa blev dålig igår och hamnade på sjukhus. Kunde inte ta bilen för att snabbt åka dit, får inte köra.
Ska åka till pappa imorgon i stället. Men måste fixa chaufför, Patrik har slut på semestern.
Ska till ortopeden i Sunderbyn på onsdag för ett dåligt knä. Måste fixa skjuts, visst det går buss dit men vill inte chansa om jag får ett anfall på bussen.
Elin ska skjutsas till skolan, Alex åker buss till nya skolan i Sävast, då vi inte bor nära vill den unga damen inte gå dit vintertid (skulle inte jag heller vilja) och cykeln är undanställd. Patrik jobbar förvisso hemma men han jobbar den tiden och ska alltså missa 20 min på sin jobbtid varje morgon om han ska skjutsa som jag alltid gjort i alla år. Vi ska kolla om hon kan få skolskjuts men tror att vi bor ca 200 m för nära skolan…
Vi har just bokat en utlandsresa i september och det har jag inga som helst rädsla för att åka på. Då är familjen med hela tiden. Barnen har full koll på när mina mediciner ska tas och om jag tagit den och de lämnar mig inte själv =).
Men det är detta vardagliga som det är svårt med.
Nåja vi får se vad beslutet blir
Drygt halva måndagen har gått bra, hoppas det fortsätter så.
/ Helena
Vilket pusslande! Så jobbigt att vara beroende av andra när man i grunden är så självständig. Jag förstår att det är en utmaning. Du är banne mig en riktig kämpe! Kram!!!