/
Allmänt /
Viljas föl går före operationen.
Det skulle planeras in tid för operation. Vi väntade då vårt första föl, Lilja, som skulle komma i mitten/slutet på maj. Jag hade snabbt sagt att jag tänker inte vara i Umeå då det var beräknat så operationen fick vänta tills fölet var ute och ok. Faktiskt var Umeåläkarna, och är lika förstående idag då vi väntar ett föl i slutet på april, förstående för att det var mitt krav. Sedan var det semesterdags för personalen så innan sommaren skulle det bli i alla fall.
Brevet kom och den 6-e juni skulle jag infinna mig och den 7-e juni var det dags. Håret skulle rakas av och de skulle in och gräva i huvudet...igen.
Nu hade Alexander hunnit bli nästan 10år och lite medveten om att det var allvarligt. Det han var mest rädd för det var att jag skulle tappa minnet. Elin var då nästan 7år och inte lika medveten om riskerna.
Min mamma och Patriks mamma var med barnen då vi åkte, turades om att ta hand om barn och hund.
Innan vi åkte dit lämnade jag ett brev till min mamma som jag sa att hon skulle ge till barnen då vi åkt. Jag skrev där att jag tänkte på dom varje dag och hade med mig kort som jag tittade på och att jag skulle ringa så fort jag kunde prata och orka igen och att jag längtade till de kom och hälsade på mig.
Nationaldagens eftermiddag åkte jag och Patrik till Umeå. Solen lyste och det var jättefint väder. Vi åkte dit och jag blev inskriven. Hittade direkt till avdelningen trots att det var 7 år sedan jag var där. Umeå regionssjukhus är många korridorer åt alla håll och kanter så det är inte så lätt att hitta men det fanns kvar långt in i huvudet vart vi skulle. Direkt då vi kom in på avdelningen kände jag igen lukten. Det är märkligt hur sådant sitter kvar i minnet efter så många år.
Vi åkte sedan till stan och skulle käka middag (ville slippa sjukhusmaten in i det längsta =).
(jag var ganska långhårig för att ha kort hår men jag tyckte inte det var någon idé att gå till frissan då det ändå skulle rakas av snart =) (snål =))
Brevet kom och den 6-e juni skulle jag infinna mig och den 7-e juni var det dags. Håret skulle rakas av och de skulle in och gräva i huvudet...igen.
Nu hade Alexander hunnit bli nästan 10år och lite medveten om att det var allvarligt. Det han var mest rädd för det var att jag skulle tappa minnet. Elin var då nästan 7år och inte lika medveten om riskerna.
Min mamma och Patriks mamma var med barnen då vi åkte, turades om att ta hand om barn och hund.
Innan vi åkte dit lämnade jag ett brev till min mamma som jag sa att hon skulle ge till barnen då vi åkt. Jag skrev där att jag tänkte på dom varje dag och hade med mig kort som jag tittade på och att jag skulle ringa så fort jag kunde prata och orka igen och att jag längtade till de kom och hälsade på mig.
Nationaldagens eftermiddag åkte jag och Patrik till Umeå. Solen lyste och det var jättefint väder. Vi åkte dit och jag blev inskriven. Hittade direkt till avdelningen trots att det var 7 år sedan jag var där. Umeå regionssjukhus är många korridorer åt alla håll och kanter så det är inte så lätt att hitta men det fanns kvar långt in i huvudet vart vi skulle. Direkt då vi kom in på avdelningen kände jag igen lukten. Det är märkligt hur sådant sitter kvar i minnet efter så många år.
Vi åkte sedan till stan och skulle käka middag (ville slippa sjukhusmaten in i det längsta =).
(jag var ganska långhårig för att ha kort hår men jag tyckte inte det var någon idé att gå till frissan då det ändå skulle rakas av snart =) (snål =))
Såklart var det inte med största glädje som vi satt på ett båtdäck i värme och sol och njöt av den goda maten och en öl på bordet. Stämningen var dämpad men det var ändå skönt att andas och komma från avdelningen innan dörrarna skulle stängas för några veckor framöver på neurokirurgavdelningen.
På kvällen fick Patrik lämna rummet som jag fått, han bodde på patienthotellet. Det var fruktansvärt jobbigt för vad skulle ha hänt nästa gång vi sågs?
Det rummet jag hade delades med tre andra som redan gått igenom sina operationer. De hade bandage, på olika sätt, runt skallen och det kan låta som att det skulle knäcka en men denna gång gjorde det inte det. Första gången 1991 gjorde det det men nu spelade det ingen roll. Men att vara där och igen förberedas för operation med att skabbduschas med den äckliga tvålen som ska rengöra en överallt och att ta på sig de snygga operationskläderna och inte få äta eller dricka från klockan 20:00 var det som var jobbigt. Inte för att jag ville vara smutsig, finklädd eller höll på att hungra ihjäl, men det var då så uppenbart om vad som närmade sig.
Jag blev väckt klockan 6 för att få avslappnande om jag ville det, vilket jag inte ville, och nålar sattes på flera ställen.
Ca klockan 7 var det dags och personalen kom för att skjutsa ner mig till operationen. Hissdörrarna öppnades, det plingade till och så stängdes dörrarna och då kom tårarna. Likadant som 1991 och 2004. När man ligger i sängen och tittar upp i taket, alla dessa lysrör som fladdrar förbi, suddig bild då tårarna fyllde ögonen och det känns som att man har ett betongblock över bröstkorgen är jobbigt.
Personalen som tog emot mig på operationen är, och har även varit de andra gångerna, helt underbara. Man blir mottagen med största förståelsen för den vånda och oro patienten har. De är jättemånga i operationssalen, säkert 10-15 stycken, som ska observera och assistera under några timmar framöver.
Jag har aldrig provat droger men det enda positiva med att sövas är att få känna den lätta känsla som gör att man faller in i sömn. Kan tänka mig att det är det man upplever när man tar drogen.
5-6 timmar senare var jag på intensiven. Fast man är helt borta, inte kan röra sig, har en smärta som är obeskrivlig så blir man förbannat less på hur personalen konstant frågar vad det är för dag, datum. när jag är född, var jag bor, vad jag heter, vad det är för månad osv. Såklart är det för att kontrollera hur man är medveten om saker och då jag fick "godkänt" på frågorna förstår ni att minnet var kvar.
När jag första gången slog upp ögonen, som jag minns, satt Patrik vid min sida och höll min hand. Han satt där timme ut och timme in och att ha det stödet är något som man mår bättre av hur ont man än har.
Då smärtan är nästan outhärdlig och man blir frågad om hur ont man har på en skala 0-10 så bliv svaret ofta 100. Jag fick mycket smärtlindring, spruta på spruta, men det i sin tur gjorde att jag kräktes. Alla som har spytt vet vilket tryck som ofrivilligt det blir i skallen, Tänk på hur det känns då huvudet nyss har sågats och borrats i och svullnaden i hjärnan gör att det känns som man har en boll i skallen som blåses upp och försöker pressas sig ut. Det var lika jobbigt som smärtan utan att kräkas men den operationssmärta jag hade dämpades något. Det känns som man är vaken och har ont hela tiden men klart sov jag bort många timmar de första dygnen.
I dagsläget väntar vi på den 29-e april då jag ska ha telefonmöte med en eller flera läkare från Umeå för att få veta vad som ska hända. Under tiden till dess tänker jag inte oroa mig, hoppas att ep.-anfallen håller sig borta, som de nästan gjort i 1½ vecka nu, och planera inför Lisas föl som snart ska komma till livet på vår gård =)
På kvällen fick Patrik lämna rummet som jag fått, han bodde på patienthotellet. Det var fruktansvärt jobbigt för vad skulle ha hänt nästa gång vi sågs?
Det rummet jag hade delades med tre andra som redan gått igenom sina operationer. De hade bandage, på olika sätt, runt skallen och det kan låta som att det skulle knäcka en men denna gång gjorde det inte det. Första gången 1991 gjorde det det men nu spelade det ingen roll. Men att vara där och igen förberedas för operation med att skabbduschas med den äckliga tvålen som ska rengöra en överallt och att ta på sig de snygga operationskläderna och inte få äta eller dricka från klockan 20:00 var det som var jobbigt. Inte för att jag ville vara smutsig, finklädd eller höll på att hungra ihjäl, men det var då så uppenbart om vad som närmade sig.
Jag blev väckt klockan 6 för att få avslappnande om jag ville det, vilket jag inte ville, och nålar sattes på flera ställen.
Ca klockan 7 var det dags och personalen kom för att skjutsa ner mig till operationen. Hissdörrarna öppnades, det plingade till och så stängdes dörrarna och då kom tårarna. Likadant som 1991 och 2004. När man ligger i sängen och tittar upp i taket, alla dessa lysrör som fladdrar förbi, suddig bild då tårarna fyllde ögonen och det känns som att man har ett betongblock över bröstkorgen är jobbigt.
Personalen som tog emot mig på operationen är, och har även varit de andra gångerna, helt underbara. Man blir mottagen med största förståelsen för den vånda och oro patienten har. De är jättemånga i operationssalen, säkert 10-15 stycken, som ska observera och assistera under några timmar framöver.
Jag har aldrig provat droger men det enda positiva med att sövas är att få känna den lätta känsla som gör att man faller in i sömn. Kan tänka mig att det är det man upplever när man tar drogen.
5-6 timmar senare var jag på intensiven. Fast man är helt borta, inte kan röra sig, har en smärta som är obeskrivlig så blir man förbannat less på hur personalen konstant frågar vad det är för dag, datum. när jag är född, var jag bor, vad jag heter, vad det är för månad osv. Såklart är det för att kontrollera hur man är medveten om saker och då jag fick "godkänt" på frågorna förstår ni att minnet var kvar.
När jag första gången slog upp ögonen, som jag minns, satt Patrik vid min sida och höll min hand. Han satt där timme ut och timme in och att ha det stödet är något som man mår bättre av hur ont man än har.
Då smärtan är nästan outhärdlig och man blir frågad om hur ont man har på en skala 0-10 så bliv svaret ofta 100. Jag fick mycket smärtlindring, spruta på spruta, men det i sin tur gjorde att jag kräktes. Alla som har spytt vet vilket tryck som ofrivilligt det blir i skallen, Tänk på hur det känns då huvudet nyss har sågats och borrats i och svullnaden i hjärnan gör att det känns som man har en boll i skallen som blåses upp och försöker pressas sig ut. Det var lika jobbigt som smärtan utan att kräkas men den operationssmärta jag hade dämpades något. Det känns som man är vaken och har ont hela tiden men klart sov jag bort många timmar de första dygnen.
I dagsläget väntar vi på den 29-e april då jag ska ha telefonmöte med en eller flera läkare från Umeå för att få veta vad som ska hända. Under tiden till dess tänker jag inte oroa mig, hoppas att ep.-anfallen håller sig borta, som de nästan gjort i 1½ vecka nu, och planera inför Lisas föl som snart ska komma till livet på vår gård =)
Ha det gott i vårsolen/Helena