hjärntumör...igen.blogg.se

Då den första operationen var gjord 1991 och jag hade återhämtat mig så var det liksom över. Jag åt epilepsimedicin ett tag efteråt och fick inte mer anfall och efter kunde jag kunde sluta med den ett tag efteråt. Jag fick order av min läkare att alltid säga att jag har en hjärntumör och att jag har epilepsi då min fysiska hälsa kom på tal med andra läkare ifall att det skulle vara något som kunde påverka något annat jag drabbats av.
I framtiden skulle jag röntgas med jämna men längre mellanrum för att hålla koll på det som var kvar av tumören.
Jag flyttade till Stockholm 1992 och vet att när jag skulle röntgas 1993, två år efter operationen, var det inte det lättaste att få komma till ett sjukhus i Stockholm eftersom jag opererats i Umeå men efter lite samtal hit och dit så löste det sig och bilderna analyserades av den läkare som opererat mig. Han skickade alltid svar på att det inte hade förändrats. Jag var aldrig orolig eller tänkte inte ens på att den skulle kunna komma tillbaka. Det hade ju läkaren aldrig sagt något om...eller?

Under hösten aug 2003 var jag i Stockholm för att träffa kompisar och Patrik jobbade i Stockholm denna dag.. Jag bodde just denna dag hos Kim i Bromma. Hon hade åkt till jobbet på morgonen och jag skulle träffa Pia, en barndomsvän från Luleå, vid lunch. Men när klockan ringde och väckte mig och jag skulle göra mig klar hade jag huvudvärken from hell. Migränmedicin hjälpte inte. Vid denna tid hade jag varit med om en allvarlig ridolycka 1999 där jag blev dubbelvikt i nacken och skadade ryggen och bäckenet. Kunde det vara nacken som bråkade och gav mig huvudvärken då jag dagen innan tillbringat många timmar i city för att shoppa? Jag kom i alla fall inte igång så jag fick ringa återbud till Pia och stanna kvar i sängen. Vi skulle hem på kvällen och det blev en resa som gick direkt till akuten för värken from hell hade inte gett med sig.
Svärfar hämtade oss på tåget och bilen gick till akuten. När jag fick träffa läkare där och det kom upp att jag hade en hjärntumör (de som inte har opererats bort) så skickades jag till röntgen.

Jag var inte ens rädd att tumören skulle ha kommit tillbaka, låter märkligt men så var det. Inget syntes på bilderna och jag skickades hem och jag antar att det gick över för mer om detta kommer jag inte ihåg.

 

I februari 2004 skulle Patrik till Malmö i arbetet vid ett tillfälle. Då det var någon flygstrejk av något slag gick det inget flyg på måndag morgon så han åkte han söndag eftermiddag. Jag skulle skjutsa honom till flygplatsen. En stund innan vi skulle åka hände någonting.
-Det var inte mitt fel.
-Men du var ju också där, svarade en annan röst och någonstans såg jag en flintskalle och något som snurrade.
Va,hur kunde jag känna av detta? Det var ju ett epilepsianfall. (det finns petit mal som är små anfall utan kramper som detta och grand mal som är stort med kramper)
Jag hade inte ens haft en känning av ett anfall sedan medicinen sattes in 1990.
Vet att jag både blev ledsen och skrämd av detta och så klart kom då tankarna på om det var tumören som kommit tillbaka.
Jag och Alexander, som då var drygt 2½år, Elin låg i magen, skjutsade Patrik till flygplatsen Kallax och han åkte iväg för jobb.
Hem igen för mig och Alex till Sunderbyn där vi bodde då och fortsatte som vanligt som inget hade hänt. Denna eftermiddag och kväll fick jag två anfall till med den snurrande flintskallen. Pratade med Patrik och jag vet att jag blev orolig då det hade hänt. 

 

I mars 2004 fick jag återigen en huvudvärk som heter duga. Kände av epilepsin igen och åkte till akuten. Det blev en ny röntgen och de ville ha kvar mig på sjukhuset. Jag ringde till mamma som fyllde år denna dag och vi skulle egentligen åka dit och äta middag. Jag ringde till henne och sa:
-Du som lagat en massa mat och nu kan vi inte komma.
Mamma tyckte jag svamlade och sa såklart
- Men strunt i det, det spelar väl  ingen roll.

Då jag vägrade stanna kvar på sjukhuset åkte vi mamma i Luleå i alla fall. Vi skulle ändå äta så då åkte vi dit.
Senare begav vi oss hem och det var vardag dagen efter och allt återgick till det vanliga. Till morgonen efter då telefonen ringde.
Patrik hade gått med Alexander till dagis och var inte hemma det ringde.
Jag vet att jag var i vardagsrummet då jag svarade i telefonen.
- Hej Helena. Det här är Pär-Åke Ridderheim från Neurokirurgen i Umeå.

Då visste jag för vi hade inte pratat på nästan 13år.
Tumören var tillbaka.

/Helena