/
Allmänt /
Hemma efter operationen juni 2011
När det gått 12 dagar efter operationen 2011, en fredag, så ville jag så gärna åka hem. Min läkare tyckte inte riktigt samma sak.
-Om du inte har så ont som nu eller blir sämre i helgen får du åka hem på måndag , sa han vid ronden.
Yes, äntligen!!!
-Om du inte har så ont som nu eller blir sämre i helgen får du åka hem på måndag , sa han vid ronden.
Yes, äntligen!!!
Restriktionerna var att inte göra något som ökar trycket i huvudet, höja pulsen och inte ens lyfta ett mjölkpaket.
Så underbart skönt det skulle bli att få komma hem till familjen, huset, hästarna, vardagen och att denna sjukdomsresa äntligen skulle ta slut för denna gång. Trodde jag ja...
Så underbart skönt det skulle bli att få komma hem till familjen, huset, hästarna, vardagen och att denna sjukdomsresa äntligen skulle ta slut för denna gång. Trodde jag ja...
Måndagen kom och jag mådde bra så att jag fick åka hem. Sjuktaxin tog mig hem och jag möttes av blommor, tårta och presenter och ett nystädat hus. Jag hade även köpt en present till mig själv innan jag åkte till Umeå =). Jag var inne på en inredningsbutik i Boden och såg den och den skulle jag ha. 
Jag bad säljaren slå in den i ett snyggt paket och när jag kom hem la jag undan den tills det att jag skulle komma hem. Dessvärre hade jag glömt bort var jag lagt den när jag kom hem men den hittades av lite letande med hjälp av barnen =)
Det var så skönt att vara hemma. Jag längtade till vardagen skulle sätta igång med de vanliga rutinerna och att vara en del av det igen. Jag visste att jag inte skulle orka så mycket som jag brukar men det fick jag försöka anpassa mig till. Vilket jag hade lite svårt för...
Morgonen efter hemkomst ringde klockan och Patrik skulle kliva upp och fixa med hästarna. På sommaren har vi stäng för våra hyresgäster då vi inte kan erbjuda något bete, så det var inte så många hästar på gården men ett föl bland annat och några andra pållar.
Tårarna började rulla nedför mina kinder och jag sa gråtandes till Patrik:
- Jag vill också kunna gå ut till stallet och "hjälpa" till, jag vill inte vara den som inte kan bidra med det som ska göras. Jag vet att det var mindre än 24 timmar sedan jag kommit hem men ni som är hästmänniskor och läser detta förstår nog min vilja att bidra =)
Jag låg kvar i sängen och försökte vänja mig vid att ta det lugnt. Senare under dagen kom jag på att jag kan nog mocka en box om jag tog det lugnt. Jag tog mig sakta men säkert ut till stallet, tog en grep, kärra och försökte göra mitt. Jag höll mig i väggen med ena handen och grepen i den andra. Prova det så får du känna att det är inte så lätt. Jag försökte att bara ta lite, lite åt gången så det inte skulle bli för tungt. Jag insåg snabbt att detta gick inte. Jag fick ge upp och det är som ni kanske förstått inte min starka sida.
Nu hade jag försökt och fått bevisat för mig själv att det var bara att acceptera den sits som jag var i.
Det var så skönt att vara hemma. Jag längtade till vardagen skulle sätta igång med de vanliga rutinerna och att vara en del av det igen. Jag visste att jag inte skulle orka så mycket som jag brukar men det fick jag försöka anpassa mig till. Vilket jag hade lite svårt för...
Morgonen efter hemkomst ringde klockan och Patrik skulle kliva upp och fixa med hästarna. På sommaren har vi stäng för våra hyresgäster då vi inte kan erbjuda något bete, så det var inte så många hästar på gården men ett föl bland annat och några andra pållar.
Tårarna började rulla nedför mina kinder och jag sa gråtandes till Patrik:
- Jag vill också kunna gå ut till stallet och "hjälpa" till, jag vill inte vara den som inte kan bidra med det som ska göras. Jag vet att det var mindre än 24 timmar sedan jag kommit hem men ni som är hästmänniskor och läser detta förstår nog min vilja att bidra =)
Jag låg kvar i sängen och försökte vänja mig vid att ta det lugnt. Senare under dagen kom jag på att jag kan nog mocka en box om jag tog det lugnt. Jag tog mig sakta men säkert ut till stallet, tog en grep, kärra och försökte göra mitt. Jag höll mig i väggen med ena handen och grepen i den andra. Prova det så får du känna att det är inte så lätt. Jag försökte att bara ta lite, lite åt gången så det inte skulle bli för tungt. Jag insåg snabbt att detta gick inte. Jag fick ge upp och det är som ni kanske förstått inte min starka sida.
Nu hade jag försökt och fått bevisat för mig själv att det var bara att acceptera den sits som jag var i.
Midsommarafton hade kommit och vi skulle bara var hemma och ta det lugnt.
Vi satt i uterummet och åt och under middagen gick jag iväg och tog på mig peruken jag fått innan operationen för att se om de reagerade när jag kom ut med den på skallen.
Vi satt i uterummet och åt och under middagen gick jag iväg och tog på mig peruken jag fått innan operationen för att se om de reagerade när jag kom ut med den på skallen.
Jag har alltid haft dåligt pokerface så jag började fnissa så fort jag kom ut så det avslöjade mig snabbt. Jag tyckte och tycker fortfarande att jag ser för taskig ut i den så den åkte snabbt av och sedan dess har den inte vart framme.
När vi ätit klart tog jag och Patrik bilen upp på Åberget med Kiwi, vår dalmatiner som då bara var knappt 7månader. Det var jättefint väder och vi var nog dom enda som var däruppe denna midsommaraftonskväll. Vi kunde inte gå långt däruppe, det är backigt och det gav mig ökad puls vilket var ajaj i och för huvudet men det var skönt med frisk luft och att vara ute.
Tänk vad bra man kan må av så lite som frisk skogsluft och vetskapen om att man har det ganska bra i alla fall.
Tänk vad bra man kan må av så lite som frisk skogsluft och vetskapen om att man har det ganska bra i alla fall.
/ Helena
Du är bara BÄST!
/Berit