hjärntumör...igen.blogg.se

När vi pratade med min läkare efter andra operationen 2004 sa han att det är ovanligt att den kommer tillbaka, som den gjorde på mig, och han hade bara opererat en tidigare som den kommit tillbaka på tre gånger.
Jag orkade inte gå och oroa mig över att den skulle komma tillbaka igen, för hur stor var den risken? Väldigt liten förstod jag.
Sommaren juni 2010 hade vi flyttat och byggt vår hästgård i Boden. Jag stod och målade en stor lekställning vi har i barnens sandlåda.
Då kom känslan...igen. Det var ingen röst som denna gång sa: det var inte mitt fel, men känslan som kommit alla andra gånger som jag fått epilepsianfallen sedan 1986 kändes igen. Den går liksom inte att beskriva annat än att de som har eller har haft det vet precis hur det känns.
Men inte sjutton kunde den ha kommit tillbaka en tredje gång, det fattar väl vem som helst. Jag sa ingenting till Patrik och inte till någon annan heller. Varför skulle jag sätta igång en oro som var onödig?
Det gick två veckor och så kom känslan igen. Men va fan? Lägg av nu!
Jag berättade för Patrik men avvaktade med att ta kontakt med någon läkare. Det hade då bara gått ca 6år sedan förra operationen och den kan väl inte växt på så kort tid. Förra gången var det 13 år mellan gångerna den kom tillbaka.
Känslan kom oftare och oftare under några månader och jag förstod att jag måste göra något. Jag ringde min husläkare på Sandens vårdcentral. Jag fick komma ganska snabbt och hon remitterade mig till magnetröntgen i Sunderbyn och till medicinmottagningen så jag kunde få epilepsimedicin.
De på sjukhuset hade missat min tumör 2003 så min tro till deras röntgenspecialister var inte stor. Det tog några veckor innan de hörde av sig. Det var 1-a december och jag var ute i hagen. När jag hörde vem det var som ringde gick jag till stallet och satte mig på soffan vi har där. Jag var beredd på det värsta och behövde något att sitta på.
-Din tumör har inte växt och syns inte på bilderna. sa chefsläkaren på medicin.
Nu tycker man väl att jag borde andats ut och kunnat slappna av men det blev tvärtom. Jag visst att något hade hänt i skallen, varför hade jag annars fått tillbaka epilepsin?
Jag sa att Sunderbyn tidigare missat tumören och att jag ville att bilderna skulle skickas till min läkare i Umeå.
-Nej det behövs inte, svarade läkaren som ringde.
-Ööö, fick jag fram, Och varför inte?
-Vi har specialister och de ser att det finns inget där.
Jag hade börjat äta medicin och biverkningarna var stora. Man får darrningar och den måste trappas upp under flera månader. En gång då var jag ute och promenerade med Alice , vår dalmatiner vi hade då, fick jag så mycket darrningar så jag kunde inte fortsätta gå för benen bar inte. Jag ringde Patrik som fick komma och plocka upp mig med bil.
Även om epilepsin var under kontroll nu så var det såklart något som gjorde att den kommit tillbaka.
-Om du inte skickar bilderna till Umeå då kommer jag och hämtar dom själv. Det fick henne att gå med på att skicka dom.
Det gick inte så många dagar tills jag hörde den välkända rösten då jag lyfte på luren då det ringde:
-Hej Helena, det är neurokirurg Per-Åke Ridderheim. Jag har fått bilder från Sunderbyn och din tumör har kommit tillbaka. Då var vi där igen.

Man blir lite avtrubbad av allt skit med denna men såklart var det jobbigt. Jag skulle nu opereras för tredje gången och då det hade gått bra första och andra gången så inte kan jag väl ha så tur att det går bra den tredje gången.
Det gjorde det inte heller!

 

/Helena