/
Allmänt /
Bandage och stygn bort.
När man ligger till sängs flera dagar så har man från börjat jobbigt med att vända sig i sängen. Men efter någon dag klarar men det ganska snabbt. Då är det lätt att tro att man lätt kan röra sig på golvet också....det stämmer inte.
När jag första gången skulle prova, efter operationen juni 2011, var det tre sköterskor och en gåstol som fick hjälpa till. ( ni som varit gravida och knallat runt i bb-s korridorer vet vad jag menar för stol) =)
Ett slags band med öglor där sköterskorna kan hålla i mig sätter man runt midjan.
-Men hallå, inte behöver ni vara så många som ska hjälpa mig, jag känner mig riktigt pigg idag, sa jag och satte mig upp i sängen.
-Ja men vi finns här och ska hjälpa dig. blev svaret.
Jaja ni ska allt få se tänkte jag.
Förra gången jag tagit mig upp var från sängen till rullstolen, då jag skulle till restaurangen med familjen, men nu skulle jag upp på fötterna. Och vips vad det snurrade. Tung i rumpan som jag är, dunsade jag snabbt ner på sängen igen.
Nytt försök, kom upp men shit vad det darrade i benen. De höll i mig i bandet runt midjan och jag la armarna upp på gåstolens "hylla". Från min säng och till rummets dörr ut i korridoren var det kanske 3-4 meter. På hasande fötter tog jag mig dit och ca10 meter till ute i korridoren. Sen var det som att benen sa:
-Nu ska vi inte gå mer så vänd nu eller vi viker ihop oss och du får krypa tillbaka.
Med hjälp vände jag och hasade mig tillbaka till sängen och somnade gott av utmattning.
När jag första gången skulle prova, efter operationen juni 2011, var det tre sköterskor och en gåstol som fick hjälpa till. ( ni som varit gravida och knallat runt i bb-s korridorer vet vad jag menar för stol) =)
Ett slags band med öglor där sköterskorna kan hålla i mig sätter man runt midjan.
-Men hallå, inte behöver ni vara så många som ska hjälpa mig, jag känner mig riktigt pigg idag, sa jag och satte mig upp i sängen.
-Ja men vi finns här och ska hjälpa dig. blev svaret.
Jaja ni ska allt få se tänkte jag.
Förra gången jag tagit mig upp var från sängen till rullstolen, då jag skulle till restaurangen med familjen, men nu skulle jag upp på fötterna. Och vips vad det snurrade. Tung i rumpan som jag är, dunsade jag snabbt ner på sängen igen.
Nytt försök, kom upp men shit vad det darrade i benen. De höll i mig i bandet runt midjan och jag la armarna upp på gåstolens "hylla". Från min säng och till rummets dörr ut i korridoren var det kanske 3-4 meter. På hasande fötter tog jag mig dit och ca10 meter till ute i korridoren. Sen var det som att benen sa:
-Nu ska vi inte gå mer så vänd nu eller vi viker ihop oss och du får krypa tillbaka.
Med hjälp vände jag och hasade mig tillbaka till sängen och somnade gott av utmattning.
Jag blev såklart piggare och piggare och var vaken mer. En av dagarna som var speciellt jobbig att vara på sjukhuset var på Elins födelsedag.
Hon fyllde 7år och jag kunde för första gången inte vara hemma och fira henne. Jag ringde såklart och sjöng för henne och försökte hålla masken inför henne på telefonen och hon blev firad hemma så det gick säkert ingen nöd på henne men det kändes i mammahjärtat.
Efter en vecka fick jag vara utan bandage. det var så skönt att få lufta skalpen. Stygnen, ca 50 st, skulle sitta ett tag till.
Den dagen det var dags att ta bort stygnen kom det in två sköterskor. Den ena, en snygg ung kille, som antagligen var där på sitt första jobb över sommaren, var den som skulle ta stygnen. Man har inte så mycket känsel där stygnen sitter så jag var inte speciellt orolig.
Jag satte mig till rätta på sängen under lampan så att han skulle se bra och så satte han igång. Oj, oj, oj vad han darrade. Hans händer får som asplöv på mitt huvud. Jag skrattade lite inombords och hoppades att han inte var lika darrig då han skulle ta en spruta på någon patient =)
Dag för dag blev jag piggare och promenaderna klarade jag till slut själv och kunde börja äta ute i matsalen. Matlusten var inte den bästa och sjukhusmaten får ingen stjärna i Michelinguiden så chansen att jag gått ner i vikt var ganska stor. En dag då jag spankulerade i korridoren såg jag att en dörr till ett undersökningsrum var öppet och där stod en våg. Jag gick in där och hoppades att ingen skulle se mig. Jag ställde mig på vågen och känslan var rätt. Minus 3kg!
"Tyvärr" kom matlusten tillbaka och viktminskningen stoppades men jag kände att det var inte prio ett att tänka på det just nu, Godis har alltid varit min stora passion och då jag i högen med post, som jag skrev om i förra inlägget, fick två stycken 200gr Marabou chokladkakor kunde jag ju inte riskera att det blev gamla och ruttna så då offrade jag mig såklart =)
Hoppas ni njuter av påskgodis dessa dagar.
Glad Påsk! /Helena
Fantastiskt! Nu har jag läst hela bloggen. Du skriver för dig, för oss o för världen på ett nyktert, känslosamt o bitvis komiskt sätt. Det som är beundransvärt tycker jag, är att du verkligen vet " att alla dessa dagar som kommer o går är livet" o att du tar tillvara på dem med ett mod o en styrka som få av oss har. Stor påskkram