/
Allmänt /
Ambulans igen och igen och igen och ....
I måndags skulle jag tävla, men det blir inte alltid som man tänkt sig.
I helgen, lördag och söndag, hade jag dressyrträning för en av mina tränare. Jag hade verkligen sett fram emot det och på lördagen var jag jättenöjd över mig själv, hästen och tränaren som hjälpt oss på ett bra sätt.
På söndag omkring klockan 15 gick jag med hästen Janus till ridhuset i sakta mak. Vi hade inte bråttom utan vi skulle bara jogga igång lite lugnt innan vår träning började. När jag gick över vägen från vår gård till ridhuset kom det en ambulans körandes på vägen mot räddningsstationen som ligger ca 800 m från oss. När jag såg den tänkte jag att vår dotter Elin, snart 10 år, har sett mig åka iväg med ambulans 4 gånger och det ska hon aldrig behöva göra igen. Om jag då hade vetat att 15-20 minuter senare skulle hon få se mig hämtas med ambulans för 5:e gången hade jag inte trott det var sant.
På söndag omkring klockan 15 gick jag med hästen Janus till ridhuset i sakta mak. Vi hade inte bråttom utan vi skulle bara jogga igång lite lugnt innan vår träning började. När jag gick över vägen från vår gård till ridhuset kom det en ambulans körandes på vägen mot räddningsstationen som ligger ca 800 m från oss. När jag såg den tänkte jag att vår dotter Elin, snart 10 år, har sett mig åka iväg med ambulans 4 gånger och det ska hon aldrig behöva göra igen. Om jag då hade vetat att 15-20 minuter senare skulle hon få se mig hämtas med ambulans för 5:e gången hade jag inte trott det var sant.
Första gången hon såg det var för några år sedan då jag legat med ryggskott i flera dagar och gav till slut upp och fick bli hämtad hemma i vardagsrummet, en ganska lugn händelse =).
Den andra gången var i slutet av september 2010 då jag tävlade dressyr på hemmaplan och hästen Picasso tyckte det var skit kul att komma in på tävlingsbanan där alla tittade på honom så han gav sig av med bock och brall med mig på ryggen. Jag blev knockad av honom i ansiktet två gånger innan han hoppade över dressyrstaketet och hoppade in på den andra dressyrbanan som låg parallellt, och jag landade mitt på staketet(ja då - staketet gick sönder).
Att landa med höften/låret på ett dressyrträstaket uppifrån en häst som är ca 170 cm hög som samtidigt hoppar, det gör... ont. Tävlingarna fick göra uppehåll och ambulansen inväntades.
Jag låg helt stilla på den plats jag landade på tills de hämtade mig för det gjorde så ont. När jag till killen som satt bredvid mig i ambulansen sa:
-Jag ska åka utomlands imorgon (vi skulle till Tunisien med en kompis och hennes tre barn)
fick jag skrattandes till svar:
-Lycka till!
Men kan det finnas någon bättre plats att vara på än i 25-30 graders värme i en solstol då man är mörbultat från topp till tå och en blodutgjutning på låret stort som ett dasslock? Nopp det tyckte inte jag och utomlands åkte jag då jag efter att ha blivit röntgad fått veta att det inte fanns frakturer.
Tredje gången var 3:e februari 2014 då jag fick ett epilepsikrampanfall på hästryggen då jag, Elin och Patrik var ute på en skogsridtur för första gången tillsammans. Då tuppade jag av och var borta ca 15-20 min och hon stod en bit därifrån och grät och trodde att hennes mamma skulle dö. Jag hade då inte haft ett krampanfall sedan 1991 så det var någonting vi inte ens trodde kunde hända.
Fjärde gången var 11:e april (för knappt två veckor sedan) då jag fick ett krampanfall på Ica Kvantum i Boden. Då visste hon förvisso vad som hände men det var såklart ledsamt ändå.
Kan inte vara så lätt när man är så liten att se någon av sina föräldrar att vara i en situation där det är mycket känslor, tårar, okända människor, sprutor (som hon är livrädd för) mm.
Den andra gången var i slutet av september 2010 då jag tävlade dressyr på hemmaplan och hästen Picasso tyckte det var skit kul att komma in på tävlingsbanan där alla tittade på honom så han gav sig av med bock och brall med mig på ryggen. Jag blev knockad av honom i ansiktet två gånger innan han hoppade över dressyrstaketet och hoppade in på den andra dressyrbanan som låg parallellt, och jag landade mitt på staketet(ja då - staketet gick sönder).
Att landa med höften/låret på ett dressyrträstaket uppifrån en häst som är ca 170 cm hög som samtidigt hoppar, det gör... ont. Tävlingarna fick göra uppehåll och ambulansen inväntades.
Jag låg helt stilla på den plats jag landade på tills de hämtade mig för det gjorde så ont. När jag till killen som satt bredvid mig i ambulansen sa:
-Jag ska åka utomlands imorgon (vi skulle till Tunisien med en kompis och hennes tre barn)
fick jag skrattandes till svar:
-Lycka till!
Men kan det finnas någon bättre plats att vara på än i 25-30 graders värme i en solstol då man är mörbultat från topp till tå och en blodutgjutning på låret stort som ett dasslock? Nopp det tyckte inte jag och utomlands åkte jag då jag efter att ha blivit röntgad fått veta att det inte fanns frakturer.
Tredje gången var 3:e februari 2014 då jag fick ett epilepsikrampanfall på hästryggen då jag, Elin och Patrik var ute på en skogsridtur för första gången tillsammans. Då tuppade jag av och var borta ca 15-20 min och hon stod en bit därifrån och grät och trodde att hennes mamma skulle dö. Jag hade då inte haft ett krampanfall sedan 1991 så det var någonting vi inte ens trodde kunde hända.
Fjärde gången var 11:e april (för knappt två veckor sedan) då jag fick ett krampanfall på Ica Kvantum i Boden. Då visste hon förvisso vad som hände men det var såklart ledsamt ändå.
Kan inte vara så lätt när man är så liten att se någon av sina föräldrar att vara i en situation där det är mycket känslor, tårar, okända människor, sprutor (som hon är livrädd för) mm.
Det som hände i ridhuset var att jag hade skrittat fram hästen, tog tyglarna och började att jogga honom i trav. Saktade av, skrittade lite och sedan lätt, mjuk trav igen. Jag red längs långsidan, i vänster varv och PANG så sa det stopp. Janus fastnade med sina broddar i underlaget (de skulle strax av då snön nu har försvunnit även i hagarna men såklart satt det kvar ännu). Broddarnas vara eller inte vara ska inte spela någon roll men underlaget i ridhuset är inte det bästa men man tror ändå inte att sånt här ska hända. Janus snubblade och jag lättade på handen så jag inte skulle dra honom i munnen, men han snubblade igen och igen och igen... Stackars Janus gjorde allt för att hålla sig på benen men hans framben veks in och då stöp jag över honom, ner på hans högra sida. Han välte till höger och mitt högra ben var kvar under honom i en konstig vinkel. Min skalle slog i marken på höger sida (tur att det inte var vänster= tumörsopererade sidan) och axeln fick ta en del av smällen den med, och jag trodde det var det värsta så det var inte så farligt. Jag kände hur Janus kroppsvikt lämnade mitt ben och då kom smärtan.
Satan i gatan vad ont det gjorde. Höger vrist, höger knä talade högt om att det var inte något behagligt de nyss hade varit med om. Jag började storgråta och andningen ville inte lugna sig utan stegrades snabbt.
Maria, min tränare, kom springandes och trodde att jag tuppat av i ett ep-anfall. Det var nästan så att jag önskade att det hade varit så för då fanns det en naturlig förklaring till det istället för att det skulle vara ytterligare en sak som drabbar mig/oss.
Jag hörde hur de som kommit ner i ridhuset började prata om att det nog skulle vara bäst att ringa ambulans för att jag hade så ont i benen.
-Nej, inte ambulans, fick jag ur mig, men samtidigt kände jag hur dj-la ont det gjorde i benet. Även vänster knä började protestera nu, så jag förstod att det kanske inte fanns något alternativ.
Jag frös och skakade mer och mer och chocken var ett faktum. Jag fick en filt på mig av en snäll kvinna som var där men fortsatte att skaka.
Maria, min tränare, kom springandes och trodde att jag tuppat av i ett ep-anfall. Det var nästan så att jag önskade att det hade varit så för då fanns det en naturlig förklaring till det istället för att det skulle vara ytterligare en sak som drabbar mig/oss.
Jag hörde hur de som kommit ner i ridhuset började prata om att det nog skulle vara bäst att ringa ambulans för att jag hade så ont i benen.
-Nej, inte ambulans, fick jag ur mig, men samtidigt kände jag hur dj-la ont det gjorde i benet. Även vänster knä började protestera nu, så jag förstod att det kanske inte fanns något alternativ.
Jag frös och skakade mer och mer och chocken var ett faktum. Jag fick en filt på mig av en snäll kvinna som var där men fortsatte att skaka.
Jag bad dem ringa Patrik, som då fick ett samtal där han fick höra:
-Helena ligger i ridhuset och har gått omkull med hästen. Såklart trodde han också att jag fått ett anfall. Han var i stallet med Elin då han fick samtalet och de kom springandes hemifrån och var där på en minut. Jag skakade mer och mer och jag hörde hur Patrik sa:
-Hon är frusen av sig även om hon ligger hemma i soffan.
Och det har han så rätt i, så att då ligga på marken i ett kyligt ridhus är inget som jag uppskattar.
-Helena ligger i ridhuset och har gått omkull med hästen. Såklart trodde han också att jag fått ett anfall. Han var i stallet med Elin då han fick samtalet och de kom springandes hemifrån och var där på en minut. Jag skakade mer och mer och jag hörde hur Patrik sa:
-Hon är frusen av sig även om hon ligger hemma i soffan.
Och det har han så rätt i, så att då ligga på marken i ett kyligt ridhus är inget som jag uppskattar.
Jag fick morfin, nackkrage för säkerhets skull och flyttades på båren och bars ut i ambulansen. Med Elin som stod och tittade på för 5:e gången!!! Inte vad jag ville!
Då man har varit med om hästrelaterade olyckor får man allt som oftast eget rum på akuten, inte illa va? =) Hästallergiker vill inte ha en i närheten så man blir placerad lite off...
Ganska snabbt blev jag körd till röntgen och det jag då fick höra gjorde mig varse om att jag nog har vart där lite för ofta:
-Hej, dig känner jag igen, du har varit här förr...
Ganska snabbt blev jag körd till röntgen och det jag då fick höra gjorde mig varse om att jag nog har vart där lite för ofta:
-Hej, dig känner jag igen, du har varit här förr...
Ja och visst har jag vart där förr. Jag borde snart ha varningsskyltar på mig med att jag har röntgenstrålar runtikring mig. Jag har ingen som helst aning om hur många gånger jag röntgas i alla möjliga apparater.
Tur i oturen hade jag inte fått någon fraktur eller spricka så jag fick sjuktaxi hem. Jag gick som en snigel.
-Oj, sa taxichauffören då han kom in i väntrummet där jag satt och väntade på honom. Jag kan hämta bilen så du slipper gå så långt,
-Är den långt bort, frågade jag?
Tur i oturen hade jag inte fått någon fraktur eller spricka så jag fick sjuktaxi hem. Jag gick som en snigel.
-Oj, sa taxichauffören då han kom in i väntrummet där jag satt och väntade på honom. Jag kan hämta bilen så du slipper gå så långt,
-Är den långt bort, frågade jag?
-Nej, den står där borta, sa han och jag tittade dit han pekade.
Den stod inte långt bort man han insåg nog att det var det bästa för annars skulle det nog ta 30 min innan jag tagit mig till bilen. Och tjurig som jag är sa jag såklart nej till rullstolen han erbjöd.
Hem kom jag och fick hjälp att ta mig in i huset.
Men hur skulle jag nu göra. Jag skulle ju för fasiken tävla i dressyr på annandagen. Jag och Patrik gick ut i stallet och gjorde iordning för kvällen. Snabb var jag inte men en del gjorde jag, man kan t.ex. putsa träns där man står rakt upp och ner =).
Att lägga sig i sängen kändes skönt och jag somnade ovaggad, men jag vaggade inte i mina rörelser under natten. Jag var stelare än en vandrande pinne och det gjorde ont som ..... att vända sig.
Klockan ringde 06.00. Nu skulle jag och tävla. Det var tvärs över gatan på ridklubben som vi med andra Brk-medlemmar anordnat denna tävling med deltagare från Norrbotten. Patrik var tävlingsledare så han skulle snabbt dit. Jag hann inte med i hans svängar så han gick i förväg och fick hämta mig i bil sedan. Med i bilen hade vi en väska packad med mina tävlingskläder för jag skulle minsann tävla. I händerna hade jag kryckor för annars var det svårt att ta sig fram. Jag skulle tävla andra och tredje klassen så jag hade några timmar på mig att känna efter om det skulle funka. Nu var det dags och jag fick hjälp av en tjej att göra iordning honom, med knoppar och allt, och hon kom med honom till klubben. Jag gick med kryckorna till ridhuset och till den pall som står där och som man sitter upp på för att skona hästen, utrustningen och för att stelheten, på ryttarna har kommit smygande med åren =).
Jag fick hjälp upp, Patrik höll i hästen och jag satt i sadeln. Aha vad det kändes stelt och ont gjorde det i knäna. Men om man värmer upp musklerna då går det säkert över tänkte jag och fortsatte. Höger vrist var väldigt öm och att "vicka" den utåt gjorde väldigt ont.
Är jag tjurig? Ja, det kan man säga om man tycker det men jag ville tävla och inte ge upp utan att ha försökt, så det så.
När jag satt ner i traven sa vänstra ljumsken, som hittills inte protesterat, att nu är du trög som inte fattar att det inte är meningen att du ska rida. Nej, det fattade jag inte så jag fortsatte. OCH jag fick rätt för smärtan försvann =).
Men då sa min häst Janne, som han kallas, att nu vill jag busa och så gjorde han det. Jag sa åt honom att sluta och så fortsatte jag att rida. Då sa han igen att han ville busa och då kände jag att jag hade ingen styrka i benen att hålla om hästen. Jag har långa ben som jag annars kan "runda" hästen med men nu var dom väldigt svaga av smärtan. Det var bara att inse....jag fick ge mig. Jag fick hjälp att ta mig ner från hästen utan att landa för tungt så att det skulle stöta i knäna och så gav jag upp.
Nåja jag fick ju prova i alla fall och jag gav mig inte i första taget.
Nu är det torsdag morgon och jag mår mycket bättre i benen. Jag ska inte ropa hej ännu men jag är helt klart bättre och planerar att sitta upp och rida om några dagar igen =)
Hej svejs/ Helena
Den stod inte långt bort man han insåg nog att det var det bästa för annars skulle det nog ta 30 min innan jag tagit mig till bilen. Och tjurig som jag är sa jag såklart nej till rullstolen han erbjöd.
Hem kom jag och fick hjälp att ta mig in i huset.
Men hur skulle jag nu göra. Jag skulle ju för fasiken tävla i dressyr på annandagen. Jag och Patrik gick ut i stallet och gjorde iordning för kvällen. Snabb var jag inte men en del gjorde jag, man kan t.ex. putsa träns där man står rakt upp och ner =).
Att lägga sig i sängen kändes skönt och jag somnade ovaggad, men jag vaggade inte i mina rörelser under natten. Jag var stelare än en vandrande pinne och det gjorde ont som ..... att vända sig.
Klockan ringde 06.00. Nu skulle jag och tävla. Det var tvärs över gatan på ridklubben som vi med andra Brk-medlemmar anordnat denna tävling med deltagare från Norrbotten. Patrik var tävlingsledare så han skulle snabbt dit. Jag hann inte med i hans svängar så han gick i förväg och fick hämta mig i bil sedan. Med i bilen hade vi en väska packad med mina tävlingskläder för jag skulle minsann tävla. I händerna hade jag kryckor för annars var det svårt att ta sig fram. Jag skulle tävla andra och tredje klassen så jag hade några timmar på mig att känna efter om det skulle funka. Nu var det dags och jag fick hjälp av en tjej att göra iordning honom, med knoppar och allt, och hon kom med honom till klubben. Jag gick med kryckorna till ridhuset och till den pall som står där och som man sitter upp på för att skona hästen, utrustningen och för att stelheten, på ryttarna har kommit smygande med åren =).
Jag fick hjälp upp, Patrik höll i hästen och jag satt i sadeln. Aha vad det kändes stelt och ont gjorde det i knäna. Men om man värmer upp musklerna då går det säkert över tänkte jag och fortsatte. Höger vrist var väldigt öm och att "vicka" den utåt gjorde väldigt ont.
Är jag tjurig? Ja, det kan man säga om man tycker det men jag ville tävla och inte ge upp utan att ha försökt, så det så.
När jag satt ner i traven sa vänstra ljumsken, som hittills inte protesterat, att nu är du trög som inte fattar att det inte är meningen att du ska rida. Nej, det fattade jag inte så jag fortsatte. OCH jag fick rätt för smärtan försvann =).
Men då sa min häst Janne, som han kallas, att nu vill jag busa och så gjorde han det. Jag sa åt honom att sluta och så fortsatte jag att rida. Då sa han igen att han ville busa och då kände jag att jag hade ingen styrka i benen att hålla om hästen. Jag har långa ben som jag annars kan "runda" hästen med men nu var dom väldigt svaga av smärtan. Det var bara att inse....jag fick ge mig. Jag fick hjälp att ta mig ner från hästen utan att landa för tungt så att det skulle stöta i knäna och så gav jag upp.
Nåja jag fick ju prova i alla fall och jag gav mig inte i första taget.
Nu är det torsdag morgon och jag mår mycket bättre i benen. Jag ska inte ropa hej ännu men jag är helt klart bättre och planerar att sitta upp och rida om några dagar igen =)
Hej svejs/ Helena