/
Allmänt /
-Du är viktigare än bebisen i magen.
Jag ramlade bakåt i soffan, dunsade ner och tårarna rann nerför mina kinder.
Vad hade han sagt? Hade tumören kommit tillbaka?
Nej men så kan det inte vara men varför skulle han annars ringa och säga det?
Vad hade han sagt? Hade tumören kommit tillbaka?
Nej men så kan det inte vara men varför skulle han annars ringa och säga det?
Jag kommer inte ihåg vad som sas sen. Patrik hade inte kommit hem ännu men när jag lagt på luren gick jag in i köket, ringde mamma och skrek:
-Tumören har kommit tillbaka.
Jag vet vilken stol jag satt på i köket, jag vet hur det lät då jag skrek och jag vet att det var okontrollerbart.
Mamma utbrast:
-Men jag hör inte vad du säger, sluta skrik.
När jag försökte prata med henne såg jag hur Patrik kom gåendes tillbaka från dagis där han lämnat Alexander.
Han blev såklart lika chockad av detta som jag och mamma men är det något Patrik är bra på så är det att behålla lugnet.
Läkaren i Umeå hade fått röntgenbilderna från Sunderby sjukhus. Både från hösten 2003 och från dagen innan. Läkaren som jag träffade på akuten i Sunderbyn i oktober sa att tumören hade inte kommit tillbaka men när min läkare i Umeå såg de bilderna såg han direkt att den fanns där. Sunderbyn hade alltså missat den.
Vid denna tid var jag gravid i 6-e månaden med Elin.
Vi fick åka ner till Umeå den 25-mars. Väl där fick vi veta att jag gick före bebisen i magen. Aldrig i livet!!! det kunde dom glömma.
Jag fick tillbringa tiden på BB då det fanns risk att anfallen kunde sätta igång förlossningen och i fall att det skulle hända något med bebisen. Det var fruktansvärt då jag där fick se och höra nyfödda barn som nyss kommit till livet och så hade jag fått veta att jag gick före barnet jag hade i magen. Patrik åkte hem till Alexander och på lördagen och pappa kom ner och var med mig där över helgen och på måndagen fick jag åka hem.
Vi fick försöka hitta den medicin som inte skadade bebisen.
-Tumören har kommit tillbaka.
Jag vet vilken stol jag satt på i köket, jag vet hur det lät då jag skrek och jag vet att det var okontrollerbart.
Mamma utbrast:
-Men jag hör inte vad du säger, sluta skrik.
När jag försökte prata med henne såg jag hur Patrik kom gåendes tillbaka från dagis där han lämnat Alexander.
Han blev såklart lika chockad av detta som jag och mamma men är det något Patrik är bra på så är det att behålla lugnet.
Läkaren i Umeå hade fått röntgenbilderna från Sunderby sjukhus. Både från hösten 2003 och från dagen innan. Läkaren som jag träffade på akuten i Sunderbyn i oktober sa att tumören hade inte kommit tillbaka men när min läkare i Umeå såg de bilderna såg han direkt att den fanns där. Sunderbyn hade alltså missat den.
Vid denna tid var jag gravid i 6-e månaden med Elin.
Vi fick åka ner till Umeå den 25-mars. Väl där fick vi veta att jag gick före bebisen i magen. Aldrig i livet!!! det kunde dom glömma.
Jag fick tillbringa tiden på BB då det fanns risk att anfallen kunde sätta igång förlossningen och i fall att det skulle hända något med bebisen. Det var fruktansvärt då jag där fick se och höra nyfödda barn som nyss kommit till livet och så hade jag fått veta att jag gick före barnet jag hade i magen. Patrik åkte hem till Alexander och på lördagen och pappa kom ner och var med mig där över helgen och på måndagen fick jag åka hem.
Vi fick försöka hitta den medicin som inte skadade bebisen.
Bebisen var beräknad till 29 juni men på grund av trycket i mitt huvud kunde bli för riskabelt vid förlossningen fick jag inte föda naturligt så det blev kejsarsnitt 16-e juni. Vi fick en underbar lite tjej. Lyckan var fullkommlig då vi fått en av varje =)
Jag ville hinna amma Elin ett tag och det fick jag göra ca 2½-3månader.
Vi döpte Elin den 28-e aug och åkte ner till Umeå den 7-e september för operation. Patrik och Elin var där med mig och även svärfar Rolf och min pappa Leif var där. Alexander var hemma med mormor och farmor.
Jag fick ligga lite längre än vanligt på intensiven efter operationen men efter det gick allt bra och den 17-e fick jag åka hem.
På morgonen då jag skulle åka hem kände jag att jag hade jätteont i halsen. Då läkarna gick ronden på morgonen och skulle skriva ur mig nämnde jag detta och jag kollades i halsen men det var inget som var konstigt.
Jag fick åka hem med en taxi där man får ligga på bår. Jag somnade ganska snabbt men helt plötsligt vaknade jag och det kändes som att något satt i mitt svalg. Jag harklade mig och försökte få upp det som var där. Kvinnan som körde bilen körde åt sidan och frågade om hon skulle ringa ambulans för hon trodde inte att jag fick luft. Det behövdes inte men det fortsatte hela tiden på väg hem.
När vi fick veta att jag hade tumören igen sa jag till min mamma:
Jag ville hinna amma Elin ett tag och det fick jag göra ca 2½-3månader.
Vi döpte Elin den 28-e aug och åkte ner till Umeå den 7-e september för operation. Patrik och Elin var där med mig och även svärfar Rolf och min pappa Leif var där. Alexander var hemma med mormor och farmor.
Jag fick ligga lite längre än vanligt på intensiven efter operationen men efter det gick allt bra och den 17-e fick jag åka hem.
På morgonen då jag skulle åka hem kände jag att jag hade jätteont i halsen. Då läkarna gick ronden på morgonen och skulle skriva ur mig nämnde jag detta och jag kollades i halsen men det var inget som var konstigt.
Jag fick åka hem med en taxi där man får ligga på bår. Jag somnade ganska snabbt men helt plötsligt vaknade jag och det kändes som att något satt i mitt svalg. Jag harklade mig och försökte få upp det som var där. Kvinnan som körde bilen körde åt sidan och frågade om hon skulle ringa ambulans för hon trodde inte att jag fick luft. Det behövdes inte men det fortsatte hela tiden på väg hem.
När vi fick veta att jag hade tumören igen sa jag till min mamma:
-Mamma, jag vill inte se dig gråta över min situation. Det är jobbigt att se att någon annan är ledsen över vad som nu var men ännu jobbigare om jag ska trösta andra.
När bilen körde in på vår garageuppfart i Sunderbyn stod min mamma på bron och när jag kom mig på benen och gick mot dörren sa hon:
-Nu får jag gråta för nu är det klart =)
Klumpen i halsen fortsatte och jag fick åka till akuten två dagar efter att jag kom hem från Umeå. Läkaren hittade inget och skickade hem mig med penicillin. Den hjälpte inte och svullnaden i halsen gjorde att jag bara kunde få i mig mosad banan och även glass som lindrade det som kändes.
21-a akuten igen och då hittades något. Jag hade en halsböld i svalget!!!
Det var bara att ta bort den, så jag blev skickad upp på öron, näsa, halsavdelningen, gapade och fick tre bedövningssprutor i svalget (fruktansvärt äckligt) för att få bölden uppskuren. Smaken av det som kom ut ur den......hmm.
21-a akuten igen och då hittades något. Jag hade en halsböld i svalget!!!
Det var bara att ta bort den, så jag blev skickad upp på öron, näsa, halsavdelningen, gapade och fick tre bedövningssprutor i svalget (fruktansvärt äckligt) för att få bölden uppskuren. Smaken av det som kom ut ur den......hmm.
Det blev att sova över en natt på sjukhuset och dagen efter fick jag äntligen åka hem för att slippa sjukhus för lång tid framöver.
/Helena
Hej Helena
Jag är arbetskamrat (i Malmö) med Patrik och har följt er resa, både det positiva och negativa. Hundar, hästar (föl), husbygge och dina sjukhusvistelser. Nu har jag läst hela bloggen och blir väldigt berörd. Jag håller tummarna för dig och din familj att allt skall bli bra efter din operation.
Hur gick det föresten med tvälingen, kunde du genomföra den?
//LIsa